Du är här

2015-04-25 - Hörnan

Krönikan: På äventyr med Bamse

Jag är instängd i ett trångt utrymme – så trångt att min kropp nätt och jämnt får plats. Där inne är det mörkt och fruktansvärt varmt. Stora svettdroppar rinner nerför min panna och slingrar sig vidare utför ansiktet, men jag kommer inte åt att torka bort dem.

Utanför mitt fängelse ser jag människor passera. Många tittar åt mitt håll – men de förstår inte att det är mig de ser.
Jag hör dem, men de hör inte mig.
Hur hamnade jag här?
Så här går det när man tackar ja till att servera kaffe!
 
För det var så det började: Jag och min fästmö ombads att stå i centrala Örnsköldsvik och dela ut kaffeslurkar. Vi fixade matsäck, klädde oss varmt och en av oss tog för säkerhets skull på sig benvärmare. (Du får själv gissa vem). Först när vi var på plats visade det sig att ”kaffe utomhus” var kodord för ”fiskdamm i bottenvåningen på Port 9-gallerian”, och där mötte jag en av mina idoler:
Bamse!
 
Världens starkaste björn dansade runt, överöstes med barnkramar och stal förstås all uppmärksamhet från den stackars fiskdammen. 
På utsidan såg han ut precis ut i sagoböckerna – men på insidan dolde sig en het tjej. Näst intill överhettad, faktiskt. Den officiella bamsedräkten är nämligen en av universums varmaste kostymer och ingen klarar av att ha den på sig särskilt länge utan att skrumpna ihop av uttorkning. Därför behövs det flera dräktbärare som kan byta av varandra.
 
Så nu står jag här: Svettig, luddig och instängd i en Bamsedräkt. Mitt huvud är brett som en kossas bakdel och på insidan råder subtropiskt klimat. Min midja har svällt till hälsovådliga proportioner och ett par klarblå hängselbyxor döljer ett skrev där det känns oroväckande tomt. Barnen anfaller i våg efter våg likt rymdmonstren i den gamla klassikern Space Invaders. På avstånd ser jag dem, men när de kommer nära försvinner de ur mitt synfält. Dessutom har mina fossingar blivit så stora att jag inte kan ta ett enda steg utan att trampa ner drivor av anfallande barn. Kidsen kastar sig över mig, drar mig i svansstumpen och klänger sig fast överallt. Två av dem har sån fart i ansatsen att det skallar Bamses enorma huvud, men båda struntar blankt i sina förmodade hjärnskakningar.
 
”Får man ta kort med Bamse?”
En mamma ställer frågan och vill förstås ha ett svar – men det kan jag inte ge.
Bamsekodexen är nämligen orubbligt hård: Bamse får under inga omständigheter prata.
Jag försöker nicka åt det håll som frågan kom ifrån, men när mitt enorma huvud börjar guppa blir jag rädd att det ska trilla av och traumatisera en massa barn för all framtid.

Den inre fejan fortsätter att producera svett i mängder och det närmaste Bamse kommer att torka bort den blir ju att örfila sig själv i luddansiktet. Ofrivilligt börjar jag tänka på andra kroppsvätskor. Det tog fem minuter att kränga på sig dräkten och lika lång tid att ta sig ut hit till barnbataljonen. Vad händer om man snabbt måste uppsöka en toalett? Eller än värre, om man blir illamående?
Efter en stressig, panikfylld och alldeles underbar halvtimme i Bamses värld är jag mer utmattad än jag brukar vara efter en hel arbetsdag.

Så, till alla er som i tio år undrat varför jag undviker kaffe:
Är inte det här svar nog?
Dela med dig av denna artikel på: