Krönikan: På besök i krigets farstu

Jomenvisst, utfrågarna fick just godkänt i nutidsorientering. Att resan går till Kiev, och att det där kriget håller till i andra änden av landet, gör inte folk särskilt mycket lugnare. Otaliga filmer har redan lärt oss vad det innebär att befinna sig i ett krigshärjat land:
Kulsmattrande, skyttegravar, explosioner och ond, bråd död så långt ögat når.
Väl på plats får jag uppleva en mer lågmäld sida av krigets vardag.

Vid första anblicken märks ingenting. Flygplatsen ser ut som flygplatser gör överallt, bilarna på parkeringen heter Ford och Hyundai, asfalten har samma färg som hemma och bilköerna kryper lika långsamt.
Utefter trottoarerna i centrum traskar de coola kidsen med piercingar och hårgelé under enorma reklamskyltar som uppmanar mig att skaffa ny mobil. Folk handlar på snabbköpet Billa och skyndar sedan förbi små gatustånd med gott om krimskrams för lättflörtade turister. 

Vid andra anblicken ser jag så mycket mer. Säkerhetskontrollen på flygplatsen, får jag veta, brukade inte vara så här omfattande. Bilarna har blivit dyrare att tanka nu när den ukrainska Hryvnians värde rasat, och när vi växlar pengar tas det ut en 15-procentig avgift som går direkt till försvarsmakten. På väg in till Kiev rullar vi förbi ett par unga män med kamouflageuniform som står i skogsbrynet, till synes mitt ute i ingenstans, och jag frågar mig om det alltid har ingått i arméns uppgifter att vakta stubbar.

De coola kidsen i centrum passerar drivor av blombuketter och ljuslyktor; meter efter meter av eld och grönska till minne av stupade soldater. Intill mobilreklamen ovanför deras huvuden hänger bilder på soldater, och budskapet är tydligt:
”Stöd våra trupper!”

Sist men inte minst domineras krimskramset vid Kievs gatustånd av ett bistert ansikte. De ord som skrivs i anslutning till bilden är så fula att ingen vill översätta dem åt mig. Rysslands president Vladimir Putin pryder såväl tröjor som toapapper – och det där Putinpapperet verkar vara årets storsäljare. Ukrainarna må vara militärt underlägsna Ryssland, men med humorn som vapen går de till motattack genom att torka sig med sin fiende. ”Och varför inte?” resonerar de. ”Han är ju redan full av skit.”

På påskafton träffar jag 28-årige Maxim, som rest in till Kiev från Mariupol, 74 mil åt sydöst. Tillsammans med frun Tatiana och deras tvåårige son Timur bor han två mil från kriget, i en stad som faktiskt togs över av proryska trupper i maj ifjol. Så sent som i januari i år anfölls staden på nytt men försvarades av ukrainska trupper. 
– Jag söker jobb i andra städer, säger Maxim. Många har flytt, men det är också många som stannar och hoppas. Vi vill lämna, men det är svårt när man har hela sitt liv där. Och just nu är det väldigt svårt att få lägenheten såld.

Så nära, men ändå så långt borta. Även i Örnsköldsvik oroar vi oss för värdet på hus och bostadsrätter – men väldigt sällan handlar det om hur prisbilden kan påverkas av ett krig i Husum.
Tack gode Gud för det.