Du är här

2015-04-11 - Hörnan

Krönikan: Jag har skittråkigt i sömnen

Jag är tio år och har lektion, men kan inte riktigt fokusera på frökens röst. I stället stirrar jag ut genom fönstret, ner mot skolgården en våning nedanför, och funderar. Det känns som om något inte stämmer; som om jag har glömt något. Plötsligt kommer jag på det:
Jag har ju sommarlov! Vasjutton gör jag i skolan?

Att det pågår en lektion mitt i sommaren måste betyda att jag drömmer – och då finns det ju ingen anledning att tillbringa en sekund till här i plugget! Jag kan trotsa naturlagarna och flyga iväg till fjärran land!
Jag skuttar upp från min plats, tar sats – och sedan kastar jag mig rakt ut genom fönsterrutan. Glassplittret yr åt alla håll, men det planerade flygandet uteblir. Medan jag faller ner mot marken slås jag av en oroande tanke:
Hur kunde jag vara så säker på att det här är en dröm?
Och då vaknar jag, förstås – mitt i den spektakulära flyktsekvensen. Puh! Nästa gång jag får för mig att jag drömmer tar jag nog trapporna … bara för säkerhets skull.
Och nästa gång ska jag inte vakna just när det roliga börjar.
Nästa gång ska jag flyga.

Men någon nästa gång har det inte blivit. I sjutton år har jag förgäves väntat på en ny dröm där jag får inse att jag drömmer och kan flyga iväg. Inte en enda dröm har haft det temat.
Däremot har jag hunnit avverka ett par hundra ”naken i skolan”-drömmar (som på senare år ersatts med ”naken på jobbet”), ett 50-tal drömmar på temat ”jag kom för sent och/eller glömde packa inför resan” och ett dussin drömmar på temat ”jag kan inte fly från björnen för jag är för otränad för att röra mig”. (Min favorit slutade med att min storasyster plötsligt klev ut ur ett framtrollat utedass och slog ner björnhonan med en brödspade).

Sådana drömmar kan jag ha överseende med, för de bjuder trots allt på minnesvärd intrig – men vad som verkligen bekymrar mig är den senaste tidens drömtrend. Nuförtiden handlar drömmarna i fasansväckande hög utsträckning om seminariedagar och deklarationsproblem.
Enbart under den senaste veckan har jag slösat sömn på tre ämnen som tioåriga Torbjörn aldrig ens skulle drömma om att drömma om.

I den första drömmen upptäckte jag hur mitt intensiva knappande på en kommunägd läsplatta fått skärmen att börja spricka i tusen bitar. ”Ve och fasa!” tänkte dröm-Torbjörn. ”Hur ska jag förklara det för kommunens IT-avdelning?”.
I den andra drömmen fick jag ett brev om 16 700 kronor i restskatt.
I den tredje drömmen – som dessutom dök upp två nätter i rad – ägnade jag timmar åt att försöka organisera en obegriplig datameny i gråskala.
Men allra, allra värst var nog ändå en lååång dröm häromåret som handlade om att jag låg vaken hela natten och inte kunde somna.

Samma natt som jag drömde om restskatt deltog min fästmö i en dramatisk kamp med en mordisk inkräktare som hon fick spöa upp på egen hand eftersom jag satt i ett rum intill och sa ”det är ingen idé, jag är så himla dålig på att slåss”. (Ett lite väl sannolikt scenario för min smak).
Hennes drömmar är ofta fyllda av action så att det räcker till oss båda två - men nu befarar jag att jag kan ha smittat henne med min drömvärlds alarmerande tråkighet.
En av hennes senaste mardrömmar handlade nämligen om hur startskärmen på hennes dator plötsligt var full av oordnade skrivbordsikoner.

Kära drömmar, jag förstår att ni bara försöker spegla vårt dagliga liv – men är det för mycket begärt att smyga in ett äventyr då och då? En drake, ett rymdskepp eller en sån där superhjälte med kalsongerna utanpå?
Vi är redan nöjda – mer än nöjda, faktiskt – med den mängd restskatt och skrivbordsikoner som fyller ut vår vakna tid.

Dela med dig av denna artikel på: