Du är här

2015-04-03 - Hörnan

Krönikan: Otippade sätt att förarga folk

Under en genomsnittlig arbetsdag hinner jag och mina kollegor på 7an roa varandra med två dussin onödiga fakta.

Om när Beatles spelade förband till Trio me’ Bumba, om vilken färg Fantomens pyjamas skulle ha haft egentligen, om hur forwarden Assar Lundgren blev Modos statistiskt bäste målvakt någonsin och om en namne till Nils Ågren som på 1800-talet dömdes för våffelmord i Döderhult. Vi är lika förtjusta i att få höra anekdoter som att berätta dem, så utbytet muntrar upp oss allihop.
En dag drar jag vidare från kontoret till ett annat sällskap och fortsätter spontant i samma stil. När samtalsämnet halkar in på en kommande resa nämner jag en i mina ögon kul historisk detalj om den plats vi pratar om. Killen mitt emot mig blir plötsligt mörk i blicken.
– Ja, jag är ju jääävligt obildad, säger han.

För en sekund känns repliken totalt lösryckt. Sedan inser jag mitt klavertramp. Jag tystnar och sväljer hårt. Fasen också. Jag blev för avslappnad och råkade vara mig själv inför fel person. I hans värld finns det bara en förklaring till varför jag skulle berätta något sånt:
Att jag försöker visa mig bättre än honom.
Att jag skryter med vad jag vet inför en hårt arbetande kille som vantrivdes i skolan och lärde sig att förakta bildning.
Kort sagt, att jag trampar på honom.
Han är långt ifrån ensam om att reagera så.

Jag läste mycket som barn, och böckerna fyllde mitt ordförråd med sina formuleringar. Jag började tala ungefär som jag skrev, helt enkelt. Det språk som då lät lillgammalt låter nu lite akademiskt – och det får vissa människor att börja bete sig märkligt i min närvaro.
Några (främst män) går in stenhårt för att bevisa för mig hur galet allmänbildade de är.
Andra (också män) börjar högt och tydligt deklarera att skrivbordsarbete inte är riktigt arbete och att all högre utbildning är skit. Det förolämpningsförsöket slår lite snett mot mig, som är uppvuxen i ett arbetarhem och faktiskt saknar högre utbildning – men det vet ju inte de. I min värld står vi där som två jämlikar, men i deras värld har de fullt upp med att sparka ner mig från den piedestal som de tror att jag har satt mig själv på.
Mindervärdeskomplex kan göra folk ganska fåniga.

Det skulle vara enkelt att döma ut dem – om det inte vore för att jag själv beter mig precis lika dumt i många lägen. Varje gång jag besöker Stockholm, till exempel. Jag utgår från att nollåttorna kommer reagera över min norrländska, jag utgår ifrån att de då kommer stämpla mig som ”bonnig” och jag utgår från att de på grund av det kommer se ner på mig. Redan på förhand går jag in för att motbevisa den uppfattning som jag inbillar mig att de kommer få av mig. Jag byter norrländskan mot ett tafatt försök till rikssvenska, plockar fram akademikersvenskan ur hjärnskafferiet och byter t-shirtar med Harry Potter och Wolverine mot skjorta och kavaj.
Här hemma, i andra sammanhang, har jag tvärtom slitit av mig min sköna gamla vardagskavaj när jag plötsligt insett att de jag strax ska möta förknippar kavajer med snobberi.

I mina febrila försök att bli omtyckt överallt tvingas jag byta skepnad jämt och ständigt.
Visst vore det trevligt om vi 7,3 miljarder människor kunde boka in ett möte där vi beslutar att lägga ner hela den här ytligheten? Om ni andra 7 299 999  999 pers föreslår en tid som passar er så ska jag se till att dyka upp.
Under tiden, i väntan på det mötet, får vi nöja oss med att fundera på hur vi själva bemöter andra.

Dela med dig av denna artikel på: