Sen den tjugotredje augusti förra året har mycket förändrats. Det var den dagen rapporteringar om att ryska trupper gått över ukrainsk gräns. De nådde oss vid frukostborden runt om i sensommarvarma norden. I ryska shoppen står radion, som förr spelade svällande ballader, nu oftast tyst vid disken. Vi har haft svårt med kontakten ifrån den ryska brodern i Sumy, en stad belägen i norra Ukraina, förklarar hon en dag. När jag frågar henne vad som kan tänkas ha hänt dem tittar hon bara på mig. Den gången får jag inget svar.
Splittrade familjer och saknade familjemedlemmar på grund av geopolitiska konflikter mellan stadsmakter är mer vanligt än ovanligt, alltså absolut inget nytt. Det är lätt att skaffa en bild men inte att hålla den nyanserad. När jag koncentrerar min lysning och försöker förstå vad det är som händer i Europa. Slår igång Ekot och frågar mig varför Åsa Lindeborg, kulturchef på obundet socialdemokratiska Aftonbladet, och Per Svensson, journalist på oberoende liberala Sydsvenskan, säger att det kanske är dags att ha packade resväskor och vara beredd på att fly på grund av hot i Ryssland? Är det för att Victor Orban, Ungerns premiärminister, vill närma sig Ryssland med upprättandet av täta samarbeten samtidigt som NATO och EU-parlamentet kräver nya sanktioner mot det enorma landet i öster vars befolkning ofta har bemöts av oförstående västbor? Är det på grund av den sprickan som uppstår där väst och den ryska befolkningen rör sig ifrån varandra?
Försöker göra en ansats att förstå kopplingarna mellan Putins Ryssland och de olika extrempartierna i Europa som sägs vara en del av en mer långsiktig och djupare utveckling i det politiska landskapet. Vid lite efterforskning finns det en hel del som tyder på att det stämmer, inte minst i den statsvetenskapliga forskning som under de senaste decennierna har försökt tolka utvecklingslinjerna i europeisk politik. Det är inte helt lätt när det går bortom dagspolitisk taktik som utmålats av svenska medier samtidigt som jag tänker den gulliga, rultiga starukhan på St. Persgatan. Var passar hon och hennes bror in i ekvationen? Var passar jag in? Kommer inte både hon och jag hamna på andra sida av gränsen enligt SD-regler? Vi är alltid nummer två, aldrig ett.
Det går nästan två månader på dagen innan jag får en chans att besöka den lilla ryska affären som ligger inklämt i ett anonymt hus på St. Persgatan i Norrköping igen. Koklockan skramlar när jag trycker mig in genom den bruna, rätt tunga, trädörren. Staruckha står i disken, lyser upp när hon ser mig. Jag ler. Den här gången frågar jag hur hon mår innan jag ens letat upp det jag kommit för att köpa. Hon säger att hon fått kontakt med sin bror.
Flera knaggliga telefonsamtal, de mår bra och är på väg.