Hörnan

Krönikan: Evigheten har det ensamt

Tänk på något evigt.
Något av det du ser omkring dig som alltid kommer finnas och aldrig kan gå förlorat.
Ta dig tid att välja något innan du fortsätter läsa.

Vad tänkte du på?
Om du tror att du lyckades har du fel.
Bortom den värld vi ser kan vi tänka oss själar, gudar eller ett paradis som består i evighet – men inom materiens ramar är allt förgängligt.
Dag blir till natt, helg blir till måndag, sommar blir vinter och ungdom blir ålderdom.
Söndagsmiddagen blir till disk i slasken och skit i avloppet.
Hem blir till ödehus, städer blir till ruiner och det förflutna faller i glömska.  
Floder och hav torkar ut, berg förvittrar och solar slocknar.
Inte ens diamanter varar för evigt.
Det har också sagts att det enda som allt levande har gemensamt är att det kommer dö.
 
Vi människor står knappt ut med att verkligheten ser ut så här. Det plågar oss från den dag i tidig barndom när vi för första gången inser att allt inte alltid har varit som det är. Traumat förföljer oss genom livet. Det smärtar oss att barndomen ebbar ut, att människor förändras och att vår barndoms lyckliga gata ser annorlunda ut idag. Vi kan uppröras över en ändrad jultradition, över en borttagen pralin i Aladdinasken … eller över att andra språk än svenska hörs när vi går på stadens gator. 
Det skrämmer oss att vi själva en dag ska dö – men än värre är kanske tanken att dem vi älskar inte lever för alltid.
Förändring kan göra ont, och därför tycker vi ofta illa om den.
Men en sak glömmer vi:
Förändring har skapat allt det som vi vill ska bestå för evigt.
 
Dem du älskar förändrade världen genom att födas i den.
Det hem du älskar finns där för att en skog, en berghäll eller ett tomrum gav upp sin plats.
Det landskap du älskar består av grönska som sträckt sig efter solen, sjöar som regnat fram och berg som rest sig ur jordens inre. Själva havet finns för att världsdelarna släppte fram det när de gick skilda vägar.
Förändringen har skapat det levande jordklot som en gång var en död stenklump i vårt ödsliga universum.

För oss västerlänningar framstår skapande och förstörelse som motpoler, men inom exempelvis hinduismen råder en annan världsbild. Där predikas att vår värld varken är först eller sist; att det har funnits många världar före skapelsen och att vår världs undergång kommer följas av fler nya världar än det finns vattendroppar i den heliga Gangesfloden. Det innebär också att guden Shiva, som kommer förgöra världen, inte ses som ond – för utan honom skulle ingen ny värld kunna skapas.
Inte heller vår värld skulle existera om inte Shiva hade utplånat den gamla.
 
Varje gång förändringens vindar hugger i mig tänker jag på det här.
Det jag älskar, och kämpar för att bevara, kommer en dag lämna plats för det som nästa generation kommer älska och kämpa för att bevara.
Det världsliga förgås – men kärleken till den värld som finns består.
 
Publicerat