Du är här

2015-03-14 - Hörnan

Krönikan: Störande naturlagar

Vad stör du dig på? Det finns ju så mycket att välja mellan.
Krig, korruption, orättvisor, nedskärningar, potthål, köer, falsksång, trafikdrullar, andras ungar, reklampauser, hårstrån, blottade ölmagar, taskigt wi-fi, strumpor på golvet och mellanakter i Melodifestivalen.

Ändå har jag skitsvårt att hetsa upp mig över något i detta dignande utbud. Det är inte så att jag uppskattar krig och falsksång, men mitt ogillande övergår liksom aldrig i tandagnisslan och fradgatuggande. Ända sedan barndomen har jag stört mig desto mer på helt andra grejer.

Som gravitationen, till exempel. Jag stör mig på att den är så himla tjurskallig och alltid drar i samma riktning, hur mycket man än bönar och ber om att den ska göra ett undantag. Tänk på alla bulor, skrubbsår och fläskläppar som skulle kunna undvikas om den där naturlagen inte drog så hårt i oss hela tiden! Men att försöka övertyga den med fantastiska argument är lönlöst, för tyngdkraften har ju inga öron.

I barnkammaren störde jag mig sjukt mycket på att jag inte kunde se åt mer än ett håll samtidigt. Ett enda futtigt håll, när det finns så många håll som det kan komma monster från i mörkret! Som femåring låg jag på rygg under täcket och kämpade för att dressera mina ögonglober. 
Ett … två … tre!
På ”tre” skulle högerögat svänga åt höger samtidigt som vänsterögat girade vänster.
Det lyckades aldrig.

”Jag kommer aldrig nååånsin mera att vara nio år!”.
Så lät det i Trehörningsjöskolans korridorer när jag irrade runt i chock dagen före min tionde födelsedag. Det hade just gått upp för mig att min tid som nioåring inte bara var slut för den här gången, utan för al-l-t-i-d. Den obevekliga slutgiltigheten i detta faktum fick mig att känna mig så liten, så maktlös – och så himla gammal. Jag sörjde mina undflyende ungdomsdagar och störde mig på att åldrandet var så enkelriktat.

Än idag stör mig på att tiden aldrig låter sig spolas tillbaka, inte ens två minuter, utan genast gör varje läskspill, felsägning och felsteg till en permanent del av universums historia. 
Jag stör mig på att fjärrkontrollen bara kan sänka tevens ljud, och inte volymen på babblande tittare eller en dumper utanför.
Jag stör mig också på min egen tankeförmågas oförmåga att tänka längre än universum räcker. Eftersom blotta tanken på oändlighet övergår mitt förstånd, och min föreställningsförmåga, får jag i stället föreställa mig att vårt universum har ett slut. Då ser jag en mur framför mig – och undrar genast vad som är på andra sidan.
Vafasen? Jag kan alltså varken föreställa mig att rymden är oändlig eller att den inte är oändlig.
Det suger fett.

Varsågod! Om du mot förmodan har saknat grejer att störa dig på så fick du fler av välja mellan nu. Det var så lite.

 
Dela med dig av denna artikel på: