Jag minns rönnbärsträdet på skolgården. Jag var sex år när vår fröken tog med oss ut i solskenet för att berätta om träden som växte där. Vi barn var redan tillräckligt livserfarna för att rynka på näsan åt rönnens sura bär, men fröken kontrade glatt med ett litet brandtal till bärens försvar.
Jag sprang hem efter skolan den dagen och slet upp köksdörren med kroppen full av iver.
”Mamma!” ropade jag. ”Du måste äta rönnbär! De botar depression!”
Idag kan jag inte minnas en tid när jag inte känt till det ordet. Hur gammal var jag när förstod vad en depression var? Vad tänkte jag när det gick upp för mig att mamma var ledsen på ett sätt som inte gick över; så ledsen att varken plåster eller kramar hjälpte? Idag vet jag att hennes elände är äldre än mina första minnen och att jag aldrig har sett min mamma må bra. Hennes olyckliga jag är därför det enda jag känner till, men varje gång jag ser rönnbär vaknar ett bitterljuvt minne av den bubblande lycka jag kände när jag var sex år och trodde att allt skulle bli bra.
Den känslan har aldrig kommit tillbaka.
* * *
Jag är son till två underbara människor.
Mamma, som med sin karisma väckte min nyfikenhet på världen, och pappa som är den trygga grundpelaren i mitt liv. Mamma, som kan få ett Konsumbesök att framstå som världens största äventyr, och pappa som kan få världens största äventyr att framstå som ett besök på Konsum.
Pappas historia är den om en småländsk bonde som följde med sina barns mor hundra mil norrut och blev kyrkvaktmästare i Trehörningsjö. Han tillhör den sällsynta, sällsamma sort som aldrig klagar, aldrig kräver och alltid ställer upp. Varje dag gör han världen lite bättre utan att synas eller ta plats – men den uppmärksamhet han så väl förtjänar kommer han inte heller få idag. För det här sommarpratet ska inte handla om honom. Och inte heller om mig, som får tillräckligt med tid i rampljuset till vardags. Jag var 16 år när jag började krönikera och kåsera i traktens lokalpress, och under de 11 år som gått sen dess har jag skrivit utlämnande om allt mellan himmel och jord – men det finns ett ämne som jag under alla dessa år har hållit mig borta från. Även om du skulle ha läst varenda text jag skrivit så vet du ingenting om min mamma.
Det finns en anledning till det. Jag har svarat undvikande på frågor om mamma under hela min uppväxt, styrd av känslan att hon var en skör hemlighet som jag måste skydda. Under lång, lång tid kämpade mamma förtvivlat för att hålla fasaden uppe för omvärlden, men idag har det förändrats. Det finns inte längre någon fasad kvar att värna om, och inför det här sommarpratet gav hon mig lov att berätta hennes historia.
Det jag ger dig är inte sanningen, men det är det närmaste jag kan komma. Det här är mina minnen av hur det har varit och min tolkning av hur det är. Jag vill gärna tro att jag förstår min mamma bättre än de flesta – men jag vet också att jag aldrig kommer kunna sätta mig in fullt ut i hur det är att leva hennes liv.
Hon har, som sagt, kämpat länge för att omvärlden Inte skulle få veta det. De som träffade henne under mina barndomsår såg en oerhört trevlig kvinna med nära till skratt, och hemma hos oss fanns det egentligen bara två saker att reagera över.
För det första: Att det alltid var kliniskt rent på ett sätt som borde vara omöjligt i en sexbarnsfamilj. Inte ens vattenstänk på diskbänken fanns kvar när mamma lämnade köket.
För det andra: Att ett helt köksskåp var vigt åt mammas mediciner. Bakom den köksluckan blev det mer ont om plats för varje år. Burkarna i det skåpet blev som årsringar på ett träd, och utgjorde tillsammans en tröstlös kalender över den tid som gick. Varje år tillkom nya krämpor, nya diagnoser och fler receptbelagda tabletter.
Bakom den luckan döljer sig idag antidepressiva tabletter för att hålla henne ifrån avgrunden, lugnande preparat för att mildra den inre stress som härjar i henne, kaffeliknande pulver mot magbesvären i stressens spår och astmamedicin för hennes sargade luftrör.
Där finns vitamintillskott som hjälper föga mot hennes kroniska trötthet, insomningstabletter mot den sömnstörning som trotsar hennes utmattning och ångestdämpande preparat mot de panikattacker som cementerat hennes sociala fobi.
Sjukvårdens lösningar för den som har ont i själen levereras på burk.
Sedan decennier tillbaka är mamma ständigt påverkad av en mängd läkemedel som kontrollerar hennes sinne, och om tabletterna hinner ta slut mellan leveranser reduceras hon till en kvinna i upplösningstillstånd, fullkomligt i abstinensens våld.
Senast jag såg det hända slog det mig att inget av dessa två ansikten är hennes alldeles eget.
Det är en oerhört sorglig tanke att jag kanske aldrig har träffat min riktiga mamma.
* * *
När jag är fyra år och åtta månader får mamma sitt femte barn; det tredje på knappt fem år.
Hon är hemma och tar hand om oss tre som ännu inte har börjat skolan.
På morgonen är hon uppe först av alla, gör varm choklad till skolbarnen och ser till att få oss minstingar rena, påklädda och mätta.
På dagarna brukar hon ägna mycket möda åt att få på oss ytterkläder så att vi kan leka i trädgården medan hon städar huset, och hon blir upprörd och ledsen när vi, med barns tidsuppfattning, tycker att vi har varit ute jättelänge redan efter 20 minuter.
På eftermiddagarna blir det med tiden lite, lite vanligare att hon måste lägga sig på sin säng under en rutig filt och vila, men jag tar för givet att alla mammor gör så.
På kvällen är hon i säng sist av alla, efter att ha förberett nya uppsättningar kläder åt sina barn inför nästa morgon.
Ibland händer det att hon tar med oss småttingar på promenad i byn, och det tycker jag om, för då blir hon alltid glad och får pigga ögon och tuggar toy-tuggummi på ett sätt som får henne att se cool ut. Samma pigga ögon dyker upp när vi får besök, eller besöker andra, men inget av det där händer särskilt ofta. Mamma förklarar att hon helt enkelt inte orkar med sånt, och jag grubblar över hur hon kan bli så trött av nåt som gör henne så glad. Än ska det dröja många år innan jag förstår att det där glada ansiktet är den mask hon tar på sig bland folk. Än har jag ingen aning om hur mycket kraft som krävs för att hålla leendet intakt.
När jag som sexåring börjar förskolan, och för första gången ska ha en kompis på besök, är det en stor grej. Vi måste förstås städa innan Erik kan hälsa på. Den där första gången är det kul att plocka i ordning alla leksaker medan mamma dammsuger, men den tionde känns det inte lika roligt.
Att ha kompisar på besök lämnar en jobbig eftersmak när du ser hur mycket energi dina roliga stunder drar av din mamma, och när jag är nio år bestämmer jag mig för att dra en strikt gräns mellan hemmet och världen utanför. Kompisar blir något man har i skolan, och ingen annanstans.
När jag under den första veckan i högstadiet träffar en ny vän, Daniel, klargör jag redan under vår första lektion ihop att jag det här med vänskap inte är min grej. Daniel struntar i det, så vi blir vänner i alla fall, men det stör honom att han aldrig får hälsa på hemma hos mig. Nästa år är vi på samma konfirmationsläger nära mitt hem i Trehörningsjö, och under en rast vill Daniel prompt följa med mig hem. Jag står i begrepp att springa ifrån honom, men han rycker åt sig min jacka, och när jag försöker ta tillbaks den faller jag mot asfalten och skrapar upp både händer och knän.
Jag haltar jag hem för att plåstra om mig, med Daniel i släptåg. Gruset i mina skrubbsår får sällskap av en skavande sten i bröstet vid tanken på hur sviken mamma ska känna sig när jag drar med en främling hem, helt utan förvarning … men hon får aldrig veta.
När vi kliver in befinner hon sig på övervåningen, där hon ligger på sin säng under en rutig filt och vilar.
De här tupplurarna framstår numera som höjdpunkten på mammas dagar.
Kanske för att det bara är där, i drömmen, som hon är fri att färdas dit vinden bär henne.
* * *
Det du just hörde har varit min mammas absoluta favoritlåt i över 20 år. Den fångar hennes personlighet, men också hennes längtan bort. Längtan tog henne hundra mil söderut, bort från sin barndomsby, men hon fann inte vad hon sökte. Hon längtade till havet, så vi köpte en sommarstuga där, men mamma fortsatte att söka. Hon längtade norrut igen, och familjen flyttade hundra mil, men mammas sökande fortsatte. Två år senare bytte vi hem igen, till en gård i Karlsviken strax öster om Tresjö, men mamma mådde inte bättre där. Senare bestämde hon sig för att lämna pappa och stå på egna ben, men inte heller då fann hon vad hon hade hoppats på.
I mina ögon har hon tillbringat hela sitt vuxna liv på flykt.
Jag tror att hennes självkänsla bröts itu innan den ens hunnit ta form, och att hon livet igenom har kämpat förtvivlat för att skrapa ihop spillrorna av den. Hon har sökt bekräftelse genom att vara alla till lags i alla lägen och tyngts ner av sitt eget stora hjärta.
Som mamma tvingade hon sig att vara världens bästa mamma och som hemmafru tvingade hon sig att vara världens bästa hemmafru. Där handlade det bland annat om att ha välstädat dygnet runt, och att gång på gång bli förkrossad när ingen uppskattade hennes slit tillräcklig eller ens såg vad hon hade gjort.
Tanken var alltigenom god, men som barn brydde jag mig förstås aldrig om hur välstrykta våra gardiner var. Jag skulle ha bytt allt sånt mot en mamma som orkade skratta tillsammans med oss barn.
Såna minnen har nu trängts ut av andra.
Jag minns de utbrott hon drabbas av när frustrationen rinner över och hon blir arg på allt på en gång. När jag hör hennes röst stegras i köket springer jag in i vardagsrummet och puffar till alla kuddarna i soffan, för när hon väl virvlar in där kommer fula kuddar att vara en av de saker som hon blir upprörd över.
Jag minns hennes gräl med pappa, som blir ganska märkliga att lyssna på när jag stänger in mig på mitt rum för att dämpa ljudet – för det är bara mamma som hörs genom väggarna. Hennes höga stämma följs av den tystnad som är pappas lågmälda svar, och sen hörs mamma igen. Då trycker jag kudden hårdare över öronen.
Jag minns den dag när mamma berättar för mig att hon har fattat ett beslut: Hon ska lämna pappa och flytta in till byn. Det svar som då lämnar mina läppar kan omöjligt vara mitt:
”Äntligen”, säger jag om det besked som jag har fasat för i åratal. Jag har ingen aning om vad det ordet kommer ifrån, med kanske är det precis det svar som hennes dåliga samvete behöver höra där och då.
Det finns även sånt som jag INTE minns. När jag är 14 år nämner mamma något i förbigående om den där gången häromåret när hon fick tillbringa tid på psyket, där hon inte kunde raka benen eftersom rakblad var förbjudna och där hon inte fick vädra sängen eftersom öppna fönster erbjöd en chans att kasta sig ner mot döden.
Jag stelnar till. Inte för att minnena av det där plågar mig, utan för att de INTE plågar mig.
Jag kommer inte ihåg det alls.
Borde jag inte ha starka minnen av den dag när jag var tretton år och kom hem från skolan och min mamma var borta och inlåst på psyket på grund av befarad självmordsrisk?
Jag får aldrig svar på vart jag gömt undan minnena och känslorna från den dagen.
* * *
Åren efter separationen blir mamma långsamt sämre, och vi barn är hos henne alltmer sällan. Först varannan vecka, sedan varannan helg, sedan inte alls. Pappa ställer utan knot upp på att bli ensamstående heltidsförälder. Ända sedan de skildes har det varit han som skjutsar henne vart än hon behöver, eftersom hon själv saknar körkort, och som hjälpt henne med allt från julbelysning till flyttning mellan bostäder. Vi barn hjälper också till, så gott vi kan. Redan under de år när hon ännu orkar ha oss hos sig har mammas sociala fobi gått så långt att hon sällan lämnar lägenheten. Posten får ligga kvar i lådan tills vi kommer hem från skolan, och det är ganska vanligt att vi handlar åt henne utifrån inköpslistor som hon präntar ner med en handstil alltför vacker att slösas bort på annat än poesi. Att hon undviker kontakt med folk är inte det minsta konstigt. Rädslan för en panikattack som kan slå till när som helst, var som helst, skulle få vem som helst att undvika platser med liv och rörelse.
När jag är 19 år, och går första året på Umeå Universitet, sitter mamma och tittar på stugannonser i Tidningen Land en kväll när jag hälsar på. Hon skäms, och förklarar med gråten i halsen att hon känner sig fånig som drömmer om en egen liten stuga i avskildhet, hon som inte har några pengar alls.
Samma kväll bestämmer jag mig: Jag ska ge min mamma ett hus.
På sin nästa födelsedag får hon en ovanlig present. Genom sommarjobb, extrajobb, spargrispengar och 20 000 från en kröniketävling har jag under min livstid sparat ihop 110 000. 100 000 av dem hamnar nu på ett sparkonto vigt åt mammas framtida hem. Alla syskon bidrar med symboliska summor, för vi är överens om en sak: Hon behöver det här.
Inte ett hus i sig, men något att hoppas på och drömma om.
100 000 känns som ett ganska rimligt pris för Hopp.
Redan samma år kikar vi faktiskt på några stugor, men mamma backar ur. I väntan på rätt hus försöker jag hjälpa på andra sätt. Jag ger henne en dator och fixar ett internetabonnemang som jag betalar, så att hon själv kan spana in stugor på nätet, och när hon har ont om pengar köper jag ut henne från hennes del av släktens gemensamma stuga i fjällen.
Någonstans på vägen slår det mig att rollerna verkar ha blivit ombytta; och att det nu är jag som tar hand om henne lite mer än hon tar hand om mig.
Hoppet håller oss alla flytande några år, men drömmen om den där lilla stugan i avskildhet självdör när mammas tillstånd förvärras så mycket att hon inte längre kan klara vardagen utan hjälp.
När hon flyttade in i en lägenhet mitt i byn, mittemot mataffären och på våningen ovanför macken, borde vi ha förstått att det skulle sluta illa. De första åren verkade hon nästan trivas med att se byns bekanta ansikten komma och gå nedanför hennes fönster, men en dag händer det som inte får hända.
Mamma, som ännu bär sin glada mask ute bland folk, får en kraftig panikångestattack inne på mataffären. Efter det vågar hon inte längre handla själv – och när vi börjar göra det åt henne försvinner hennes sista kontakt med omvärlden. Det här tar hennes sociala fobi till en ny, mörkare dimension. Snart vågar hon inte kliva ut på sin egen balkong, av rädsla för att bli sedd, och hon hämtar posten på kvällen när byn gått och lagt sig.
Hon har blivit en fånge i sitt eget hem; dömd att se livet fortsätta gå sin gilla gång utanför hennes fönster utan att själv längre vara en del av det. Åsynen av glada bybor som möts och småpratar på gatan där hon bor blir en smärtsam påminnelse om vad hon själv har förlorat.
* * *
Min mamma är psykiskt sjuk, och en underbar mamma. Går det ihop för dig när du hör det?
Om inte är du tyvärr i gott sällskap. Att vara ”psykiskt sjuk” tenderar vi att förknippa med vildögda våldsbrottslingar, inte med kärleksfulla bullmammor. Skillnaden på två psykiska diagnoser kan vara lika stor som mellan cancer och en vrickad fot – men de klumpas ihop i dagligt tal.
Hur många gånger har du hört eller läst om ett brott där det rapporteras att förövaren var just ”psykiskt sjuk”? Vi får veta det, men inte ett ord om på vilket sätt. På grund av det lär vi oss att förknippa de orden med instabila, farliga människor – och det är dem som min mamma förväxlas med när även hon stämplas som psykiskt sjuk.
Om du i likhet med min mamma är otrygg och sårbar, med så usel självkänsla att du alltid utgår ifrån att andra ska se ner på dig, och döma sig, då är det sista du behöver en stämpel som får folk att göra just det.
Vetskapen att ”psykiskt sjuk” är ett skällsord blir en spark i magen på den som redan ligger ner.
Den andra sidan av myntet är inte ett dugg vackrare – för de psykiska diagnoser som inte skrämmer oss tenderar vi tvärtom att vifta bort.
En bruten arm är synlig för alla och möts av sympati, men med en brusten livsglädje är det svårare. För omvärlden kvittar det hur allvarlig en skada är så länge den vägrar synas på bilder och röntgenplåtar. Att utmattningssyndrom faktiskt ger mätbara förändringar hjärnan är det få som vet. Vid magnetröntgen av hjärnan syns skador på de områden som styr vår förmåga till koncentration och långsiktig planering, samtidigt som diagnosen påverkar hormonbalansen.
Stresshormonet kortisol fyller en viktig funktion hos friska människor när det utsöndras vid rädsla, för att snabbt göra vår kropp redo för Attack eller Flykt, men hos min mamma fortsätter det här hormonet att pumpas ut hela dagen. Du kan ju tänka dig vilken påfrestning det blir för kroppen och sinnet att befinna sig i högsta beredskapsläge varje vaken sekund, dag efter dag och år efter år.
Jag är övertygad om att min mamma skulle ha mötts av större sympati om fler kände till det här, men allmänhetens kunskaper kring psykiska diagnoser är försvinnande små. Folk blandar ihop mammas utbrändhet som trötthetskänslan när man behöver sova om sig och tror att hennes sociala fobi skulle botas om hon bara förstod hur trevligt det är bland folk. De drar dessutom likhetstecken mellan bottenlös depression och vanlig nedstämdhet; den sortens humör som man förväntas kunna rycka upp sig ifrån. Vi som inte upplevt en depression inbillar oss gärna att vi skulle lyckas ta oss ur den med lite anträngning och en dos positivt tänkande, och vi fortsätter tänka så ända tills det är vår tur att drabbas.
Ingen fortsätter tänka så efteråt.
Allt detta har gett min mamma goda skäl att hålla sig borta från resten av mänskligheten. Den har förnekat henne det enda hon någonsin önskat av andra människor: Förståelse.
Känslan av att Inte bli tagen på allvar har genomsyrat hela hennes liv – och känslan av att bli sedd som Frankensteins monster har inte direkt hjälpt hennes trasiga självkänsla att läka.
När hon väl fick diagnosen ADHD kom det beskedet 50 år för sent, och rädslan för dömande blickar har i alla år hindrat mamma från att våga vara öppen med hur hon mår.
Det enda som återstår blir då att dölja sitt inre helvete för världen och känna skam över det.
I en sådan situation är det fullt förståeligt att du ser dig om efter yttre orsaker till det där inre helvetet, och jag upplever att min mamma genom åren har sökt sådana orsaker med förtvivlad frenesi. Ofta handlade det om problem som ingen kunde ifrågasätta, som 40 graders feber eller bihåleinflammation – för sjukdomar dras till hennes nedsatta immunförsvar som myror till socker.
Värre blev det när den fysiska sjukdomen gick över och depressionen stannade kvar. Då gällde det att snabbt finna nya yttre orsaker till misären. I brist på fysiska sjukdomstillstånd har mamma kunnat må fruktansvärt dåligt över ett barns förkylning, en släktings problem, ett krig i fjärran eller en köksfläkt som låter på tok för högt.
Med diagnoserna ”utbränd”, ”panikångest” och ”kroniskt trött” behöver hon inga ursäkter för stress och bristande ork, men hennes undermedvetna ser till att hitta ursäkter ändå. Ett telefonsamtal i går kan förklara varför hon la sig extra tidigt i kväll och barnens skolavslutning i juni ger hjärtklappning redan i mars, även om hon själv inte kommer att vara inblandad.
Jag tror att hon klamrat sig fast vid de här yttre problemen av två oerhört goda skäl. För de första går de att peka ut, och för det andra går de att lösa. Förkylning kan botas, köksfläkten kan bytas och den där skolavslutningen kommer passera. Det inre helvetet är så mycket värre på alla vis. Obevekligt, till synes oövervinnerligt och utan vare sig början eller slut.
Varje frisk person skulle ha reagerat lika sjukt i hennes skor.
Tyvärr hindrar det henne inte från att hata sig själv för allt hon Är och Gör. Ingenstans i livet har jag stött på än värre mardrömsmotståndare än min mammas dåliga samvete. Det svarta hål som svalt hennes självkänsla har fått henne att tvivla på de mest självklara av goda ting, och ett sådant är vår kärlek; sina barns kärlek. Hon vågar inte tro på att vi älskar henne lika villkorlöst som hon älskar oss. Vi älskade henne aldrig bara för att hon gjorde varm choklad åt oss varje skolmorgon och bakade världens godaste bullar – och definitivt inte för att hon dammsög köket fyra gånger i veckan – utan för att hon var, och är, vår mamma.
Att påpeka det självklara är lönlöst, för en kvinna så genomsyrad av självhat kan omöjligt ta till sig att hon är ovillkorligt älskad.
Men vi barn, som ser hennes sanna färger, kan omöjligt känna annat än kärlek.
* * *
Efter panikattacken på närköpet, när mamma isolerar sig i sin lägenhet, går det fort utför.
Hennes inre spärrar har sedan länge gett henne panikkänslor vid tanken på att träffa främlingar, men nu suddas gränsen ut mellan främling och närstående.
Sommaren 2012, när mammas två äldsta barn kommer hem till sin barndomsby på semester, klarar mamma inte av att träffa dem. Hon vill så gärna, men sjukdomen blockerar henne, och i dess spår följer en störtflod av dåligt samvete som får min mamma att om möjligt må ÄNNU sämre.
Min lillebror, som bor i trakten och kommer med mat till vår mamma varje vecka, åker på volontäruppdrag utomlands i fem månader – och när han återvänder hem klarar mamma inte av att träffa honom heller. För nu är han inte längre en del av hennes vardagsrutiner. Allt utanför de rutinerna blir hotfullt och skrämmande när mamma ser det genom sin sjukdoms ögon – och det är de enda ögon hon har kvar.
Min pappa, alltid den trygga punkten i våra liv, väcker oss med en enda mening:
”Nu måste vi göra nåt”.
Till varje pris måste mamma få komma bort från sitt fängelse mitt i byn. Hösten 2012, efter en intensiv jakt där vi scannat av tusen olika alternativ, kommer en dag när den som kör söderut på E4:an möts av en vinterbonad stuga från Knivsta. Samma natt utspelar sig dramatiska scener på den lilla grusvägen utanför pappas gård i Karlsviken, där lastbilen med stugan kört fast i gyttjan och där träbjälkar knäcks under den enorma tyngden när stugan ska lastas av. Våra ångande kroppar vet inte om de ska huttra i kylan, svettas av oro eller domna bort av trötthet när en ny dag närmar sig.
Till slut kommer stugan på plats, på den avstyckade bit mark som ska bli mammas nya trädgård, och nästa fas kan börja. Under kommande månader får stugan vatten, el och avlopp, pärlspont och nya tapeter, tvättmaskin och köksfläkt och tv-parabol och en provisorisk farstutrapp i väntan på den altan som ska byggas till sommaren.
Jag och pappa, den där exmannen som aldrig slutar att ställa upp för mamma, delar på alla kostnader – men det är han som med sina valkiga nävar står för det mesta av jobbet. För mig, som i sex års tid sparat ihop hundratusentals kronor att använda på ett hem till min mamma, är det här ingen stor sak. Men när min pappa erbjuder sig att offra sina besparingar, sin tid och sin värkande rygg på projektet är det inget annat än ett hjältedåd. Han säger det aldrig högt, men jag tror han gör det lika mycket för min skull som för mammas – för att jag inte ska stå ensam med bördan och ansvaret.
Vi i familjen tömmer mammas gamla lägenhet på utvalda möbler vid tillfällen när hon sover och förser den nya stugan med allt från handdukar och bestick till och mysbelysning och en skål med inflyttningsgodis. En kväll i slutet av november åker mamma, med sin yngsta dotter som chaufför, de fem kilometerna mellan sitt gamla hem och sitt nya.
Kanske, kanske, kanske kan den här flytten bli ett genombrott.
* * *
Jag har inga större förhoppningar på att flytten ska göra underverk för hur mamma mår – men det verkar faktiskt vara vad som händer. Jag vågar knappt tro att det är sant.
Hon är med oss på både julafton och nyårsafton, pratar, skrattar och vill inte gå hem fast hon snart är så trött att hon knappt orkar stå upp. Det är som om vi har fått henne tillbaka.
Och sedan… sedan vaknar vi ur den drömmen.
Det dröjer inte länge förrän min mamma är lika rädd för att lämna sitt nya hem som hon var för att lämna sitt gamla. Till sommaren, när alla vi barn och barnbarn är hemma på gården, lyckas hon efter stor vånda samla kraft till att hälsa på i huset. Det som gör det här möjligt är att jag och min flickvän lämnar gården i några timmar. Eftersom mamma aldrig träffat min flickvän blir hon en främling, och mammas sjukdom gör det idag omöjligt för henne att träffa främlingar utan att börja kräkas av ångest.
När julen kommer, och nästan alla vi barn samlas hemma hos pappa på nytt, finns det aldrig ens något hopp om att mamma ska vara med oss. Hon tillbringar julen ensam i sin stuga, några meter från sin familj, ser sitt barnbarn leka i snön på gården och gråter utan att någon ser hennes tårar.
Om det här vore uppdiktat skulle det mynna ut i ett lyckligt slut, eller åtminstone i ett slut, men verkligheten bryr sig sällan om dramaturgiska regler.
Nu har det gått nästan två sedan jag senast klev in över min mammas tröskel, och blott två gånger under det senaste året har jag fått höra hennes röst. Det var då hon gav mig lov att berätta hennes historia.
Hon bor sju mil bort, men vi kunde lika gärna leva på olika kontinenter. Jag älskar min mamma och hon älskar mig, men vi kan ändå inte vara tillsammans.
Det vilar någonting omänskligt, för att inte säga sadistiskt, över en sjukdom som hindrar en mor från att träffa sina barn, och som i mammas fall håller henne borta ifrån det enda hon upplever sig ha kvar att leva för.
Sjukdomen har tagit nästan Allt ifrån henne. Hon har flera svåra Fysiska åkommor som hon behöva medicinsk hjälp med, men för att få den hjälpen måste hon ta sig dit vården finns – och det blir omöjligt för henne på grund av de Psykiska spärrar som plågar henne. Hon är vid liv utan att leva, och det finns ögonblick när jag delar hennes känsla av hopplöshet över situationen.
Vetskapen om hur hon tvingar sig upp på morgonen och motvilligt släpar sig mellan badrum, kök och sovrum under ett fåtal vakna timmar varje dygn känns då som att betrakta eftertexterna till en film med sorgligt slut. I sådana ögonblick är vi båda fångade i en känsla av att allt redan är för sent.
För din skull hoppas jag att allt det här låter främmande för dig – men väldigt många av oss har mer gemensamt med min mamma än vi vill tänka på.
Hon befinner sig på slutsträckan av en väg som jag tror att alla halkar in på någon gång i livet. En väg där ingen tanke känns upplyftande och där varje negativ tanke växer sig så stor att den blockerar solen och sväljer allt ljus.
För vissa av oss passerar det där mörkret enstaka gånger som en kall vind och är sedan borta. Hos andra klöser det sig fast.
Min mamma kan inte skaka av sig sitt mörker, för det är en del av henne nu. Det har slagit rot djupt inom henne och sedan ätit sig utåt. Hon strider mot det varje dag, och hennes kropp och sinne är slagfältet.
Ibland skäms jag över den orättvisa som låter mig leva med förmågan att vara lycklig, medan det inte finns någon fysisk plats på jorden där min egen mor skulle känna samma sak.
Mammas historia är samtidigt historien om allas vår längtan efter lycka, och om det tomrum som uppstår när den aldrig infinner sig i ett liv.
Många av oss håller hårt i föreställningen att ett Riktigt liv ska vara ett Lyckligt liv.
Blotta tanken på att vår lycka och olycka skulle vara bortom vår kontroll är outhärdlig för oss, så vi jagar lyckan med desperation som drivkraft. Till slut tryter krafterna. En efter en finner vi oss stående på stranden, som åskådare till vårt eget liv, i väntan på den dag när det ska börja på Riktigt.
* * *
Det är svindlande att inse hur stor del av allt jag Är som jag har blivit på grund av, eller tack vare, min mammas sjukdom.
I relationer märker jag hur jag konstant dragits till, och dragit Till mig, personer med lika sargat sinne som henne. Kvinnor som just träffat mig öppnar upp sig om sina problem, kvinnliga bekanta anförtror mig sina djupaste hemligheter och kvinnor med brusten självkänsla tenderar att utse mig till sin blivande man.
Lite av hennes folkskygghet bär jag också med mig, och 11 år efter att jag flyttade hemifrån känns det fortfarande onaturligt för mig att ha folk på besök. Hemmet har i min värld blivit en plats där ingen annan än min familj hör hemma.
Samtidigt kan de flesta av mina goda val i livet spåras till mamma. Min motivation till att fixa toppbetyg i skolan var varken att göra karriär eller att göra mina föräldrar stolta – utan att ge mamma en sak mindre att oroa sig över.
Av samma skäl har jag hållit mig borta från snus och rökning och aldrig testat en droppe sprit. Jag förstod nämligen tidigt att om jag gjorde nåt dumt skulle mamma inte anklaga Mig, utan sig Själv.
Det är förbluffande hur skötsam du blir när du tror att din mammas liv hänger på det.
Lika naturligt kom det sig att jag i brist på nära vänner, och med en vardag som jag ibland ville bort ifrån, fann tröst och trygghet i böckernas värld och blev en älskare av ord. Den kärleken, mellan mig och språket, har lett mig ända fram till det liv jag lever nu där jag på heltid försörjer mig på att skriva.
Mammas ande svävar också över den tecknade serien Sjunde sinnet, som jag och min lillebror Kristian skapat tillsammans.
Några år innan seriens födelse målade Kristian en akvarelltavla till vår mamma. Den föreställde ett vackert, surrealistiskt fantasilandskap där en liten flicka vandrade genom ett fält av lila blommor. I min brors tankevärld var flickan vår mammas inre barn, fri från krämpor och sorger. I min minnesbild av tavlan fick den sorglösa flickan med tiden samma hårfärg som blomsterfältet omkring sig, och så föddes seriefiguren Ella med sitt långa, lila hårsvall.
Det är ingen slump att huvudrollen i vår serie, Teo, är en drömmande liten pojke, med min röda kalufs, som söker tröst hos sin fantasi för att hantera saknaden efter en mamma som inte längre finns nära.
Det är heller ingen slump att hans bästa vän i fantasivärlden är den där lilla flickan med lila hår.
I de avsnitt där hans mammas ansikte skymtar förbi, i tavlor och fotografier, kan den uppmärksamme notera att hon till utseendet påminner om Teos fantasiflicka.
Bland tuschstreck och pratbubblor har jag och min bror gömt undan vår mammas sanna jag, på en plats där ingenting kan skada henne.
Jag var fortfarande ett barn när jag förlorade barnatron på att allting skulle bli bra en dag, och jag ser inte längre mirakellösningar i nya mediciner eller i nya hem, i gåvor eller i rönnbärsträd – men mitt hopp är starkare än min tro. Jag hoppas fortfarande, så innerligt att de skär i bröstet.
Jag hoppas att mammas ändlösa vinter en dag ska ta slut. Att hon en morgon ska kliva ut ur sitt fängelse, in i en ny början, och möta den allra första vårdagen.