Krönikan: I väntan på nästa krig

Enligt historikern Margaret MacMillan var de så tongångarna gick i Europa för drygt 100 år sedan, strax innan första världskriget bröt ut. Europas längsta period av fred sedan romarrikets fall varade i futtiga 43 år, från 1871 till 1914, och mynnade ut i en av historiens värsta slakter med 17 miljoner dödsoffer på fyra år.
Efter det sa vi ”aldrig mera krig” och trodde att vi menade det.
21 år senare utkämpade samma länder det blodigaste kriget i mänsklighetens historia.

Det sägs att vi människor, under de senaste 5500 åren, har hunnit med 14 500 krig som krävt över 3,5 miljarder dödsoffer. 
Det sägs att vi har haft 300 år av fred, sammanlagt, under dessa 5500 år – men det är nog lite väl optimistiskt. Siffrorna hämtas ju från det fåtal områden och tidsepoker som det finns bevarad historisk dokumentation från.

På sistone har jag dragit otrevliga paralleller. Mellan forna konflikter och läget i Ukraina, mellan forna despoter och dagens. Jag ser det ständigt återkommande sambandet mellan ekonomiska kriser och växande främlingsfientlighet i jakt på syndabockar.
Jag ser maktlöshet som föder ilska och ilska som föder hat, jag ser hat som föder våld och våldsspiraler som vägrar dö trots att de som slog de första slagen sedan länge är begravda. 
Och ju mer jag ser, desto mer sjunker det in i mig hur fel jag har haft.

Jag har funnit tröst i en övertygelse om att världen sakta men säkert blir en allt bättre plats att leva på.  Att vi byter diktatur mot demokrati, förtryck mot frihet, slaveri mot jämlikhet, slutenhet mot öppenhet ... och att varje framsteg är bestående när det väl har skett.
Historiens facit håller inte med.

Demokratin i antikens Aten och Rom följdes av 1800 demokratifria år innan Korsika gjorde ett kortlivat försök i mitten av 1700-talet. Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Argentina, Chile … listan på demokratier som blivit diktaturer igen är alltför lång. Den egyptiska högkulturen mynnade ut i 2300 år av utländsk överhöghet och romarrikets glans ersattes av medeltida misär. Civilisationer som Mesopotamien, Egypten, Grekland, Rom, Maya, Inka, aztekriket, persiska riket, osmanska imperiet och Sovjetunionen har en sak gemensamt:
Alla föll samman till slut.

Vad är mest sannolikt? Att just vår fredliga civilisation kommer bestå i evighet – eller att framtida historiker kommer minnas vår tid av fred och välstånd som ett unikt undantag i mänsklighetens blodiga historia?
Det farligaste vi kan göra idag är att ta freden för given. Precis som en relation behöver den uppmärksamhet, uppskattning och ömsint omvårdnad för att bestå.

Rent statistiskt kommer vår civilisation att gå under – så se för Guds skull till att ta väl hand om den fram till dess.