Du är här

2015-01-10 - Hörnan

Krönikan: I riskzonen för vuxenhet

Mitt bland all trevlighet under jul- och nyårshelgen brakade jag in i en drös ovälkomna uppenbarelser. Tre, för att vara exakt; tre oroande tecken på att jag blivit vuxen.

1. Jag äter äckligt grejs
Jag borde ha anat oråd redan när jag blev exalterad vid tanken på lutfisk till middag och frivilligt snodde körsbärslikören från en chokladask ... men insikten slog inte till med full kraft förrän jag stod vid köksbänken med en bit besk salladskål på tungan.
Hur hamnade den där? Den blev visst över vid salladshackningen, och på ren rutin tryckte jag in den i munnen. Bara för att sallad ska vara nyttigt, och för att man inte får slänga mat. Inte för att det smakar gott – för det gör det ju inte.
Det jag upptäcker, när jag står där och idisslar, är att det inte gör mig nåt att det smakar blä. Jag käkar besk kål och är glad ändå! Plötsligt skäms jag inför Barn-Torbjörn, som brukade kämpa så hårt för att hålla uschiga smaker borta från munhålan.
Jag har svikit honom.

2: Jag har roligt vid fel tillfällen 
Barn-Torbjörn hade järnkoll på vad som var kul och inte. Leka: kul! Städa: Inte! Nu har livet blivit mer komplicerat. Till min förskräckelse går det upp för mig att jag ser fram emot rensningen av verktygslådan, längtar tills jag får städa upp på vinden och ser på genomgången av mina bankkonton som en helgaktivitet.
Jag kommer till och med på mig själv med att må bra medan jag står och diskar.
Förlåt mig, Barn-Torbjörn, förlåt!

3: Jag vill inte ha presenter längre
Det finns de som älskar att få presenter, de som tackar nej till presenter för att de inte vill vara till besvär … och så finns vi som faktiskt inte vill ha presenter. Vårt problem är att de som älskar att få presenter vägrar tro att vi finns på riktigt. De tar för givet att vi tillhör kategori 2; de som helt enkelt vill bli trugade först. 
Jag kan inte bli ledsen när folk struntar i mina ”nej tack”, för deras omtanke gör mig varm i hjärtat – men känslan solkas av dåligt samvete när studenter, småbarnsföräldrar och pensionärer offrar pengar de inte har för att ge mig saker jag inte behöver.
Dessutom kretsar hela min livsfilosofi kring att begränsa mängden prylar, så för varje ny pryl jag får måste jag göra mig av med något jag redan har. 
Barn-Torbjörn skulle aldrig i livet tacka nej till julklappar och födelsedagspaket – men för honom betydde de så mycket mer. Han hade bara två chanser per år att få sina materiella önskningar uppfyllda. Nu när jag själv kan köpa saker har julklappens magi förvunnit.

Barn har ofta tid för lek, men ont om pengar, och vuxna har ofta pengar men ont om tid för lek. De avundas varandra och jagar det där de saknar.
Den ovanan verkar dessvärre vara en av få saker som vi bär med oss genom livet.

 
Dela med dig av denna artikel på: