Du är här

2014-12-05 - Friluftsliv
  • Eric Bagger och Leif Wikberg, två ö-viksbor som fascinerats av Vändåtbergets naturreservat. Foto: Håkan Nordström

Vännerna på Vändåtberget

I många år har Eric Bagger och Leif Wikberg fascinerats av Vändåtbergets naturreservat och det har blivit en tradition att årligen besöka området under sen höst eller vinter. Nyligen var det dags igen. För 27:e gången.

Vändåtbergets naturreservat ligger fem kilometer nordväst om Locksta i Örnsköldsviks kommun, Björna socken. En orörd naturskog med stor variationsrikedom vad gäller trädslag och skogstyper och med många döda träd, kullblåsta lågor och naturliga stubbar.

Här trivs friluftsälskarna Eric och Leif som allra bäst. Och Eric till en sådan grad att han inom kort släpper en bok. Romanen ”Vandrare i Vändåt” har storskogen och ett antal vandrare som huvudpersoner och innehållet är enligt författaren en blandning av fiktiva äventyr och verkliga händelser under duons årliga vistelser i reservatet. De vindlande stigarna blir till trådar som spinner sägner om bland andra chamanen Jeänoe, ljusbärerskan Alba, Toril Rättråde och väktaren Vidstige.
– Berättelsen utspelar sig över flera århundraden. Det är en roman att läsa i skogen vid lägerelden, eller i fåtöljen, säger Eric Bagger.

Den första vandringen i reservatet och upp på berget med övernattning i den lilla stugan var i november 1988, året innan Vändåtberget med omnejd blev naturreservat. Då skrev Eric bland annat så här:
”Vid tolv minusgrader är myrstråken stelfrysta, hårda som tall och vita som snö”.
Och lite längre fram:
”Men snön dröjer, det vita är bara ett tjockt lager nattfrost. Snön har varit väntad i veckor, men dröjer.”

När han och Leif Wikberg återigen besökte området möttes de än en gång av en frostig sagovärld. Förutom att njuta av den tysta och orörda urskogen passade duon på att loda en av reservatets alla tjärnar.
– Många kartor visar endast höjden över havet och vi har ofta ställt oss frågan hur djupt det är. Då måste man ta reda på det, berättar Leif med ett leende.

Den här tiden på året har duon nästan uteslutande varit ensamma människor i reservatet, vilket på sätt och vis gör upplevelserna än mer storslagna. Då är det bara två vänner vandrare i en jättelik skog som varit orörd i tusentals år förutom av skogsbränder, hackspettar och höststormar.
För skogens vagabonder blir det smått mystiska ihop tystnaden och ensligheten inget annat än ljuvlig musik.
– Snart firar vi 30-årsjubileum. Låter som en bra idé att till dess kunna presentera en fotobok, säger Leif Wikberg.




 

Dela med dig av denna artikel på: