Det är den första jag köpt. Tidigare har jag ärvt, flyttat ihop med, lånat eller hittat tv-apparater, så när det var dags för inköp var jag ganska peppad.
Väl i butiken var jag inte så imponerad av bilden på de apparater vi siktat in oss mot på förhand. Visst fanns det de som hade bra bild, men de var klart dyrare än vad vi planerat att lägga ner. För att få den knivskarpa bild jag ville ha till det pris vi var beredda att betala skulle vi vara tvungna att kompromissa på storleken, förklarade försäljaren förstående samtidigt som han försökte leda oss in i fördärvet. Det lyckades. Med svepande rörelser ledde han oss runt butiken och råkade bara stanna till lite extra vid en tingest vars like vi aldrig tidigare sett. ”Åh, den här”, utbrast han skickligt förvånat när både maken och jag med båda armarna pekade mot den smäckra mackapären som nonchalant stod lutad mot disken. ”Det är Philips Designline”, sa han och rabblade ord som 1 400 Hz PMR, Ambilight XL, WiFi Miracast och mycket mer medan vi bländades av bildens skärpa och ställde smarta frågor i stil med om man kunde titta på tv i den också. Den kunde man, fick vi veta. Vi fick också veta att om vi köpte den här smarttv:n höja hushållets IQ-snitt kraftigt. ”Det här är den sista vi har och ett visningsex, så den är nedsatt i pris”, var det sista han sa innan han, som var fulländad i förförelsens konst, vände sig bort från oss för att rikta sitt intresse mot några andra kunder.
Medan vi funderade och diskuterade ledde han de andra kunderna på samma rundtur som han tagit oss och när de, liksom vi gjort, reagerade med tappade hakor och förtjusta ljud på ”vår” tv tog jag krampaktigt tag i den smäckra glaskanten och skrek – vi tar den.
Sedan dess har den stått i sin jättekartong och väntat på att få packas upp.
När så slutbeskedet var ett faktum var det dags att ta fram vår älskling och hittills är vi väldigt nöjda, även om det tog oss tre dagar att förstå att anledningen till att bilden var gul inte var inställningarna utan att vår gamla scartkabel var trasig. Utan tv-mottagare var det nämligen en liten användarvänlig (ett missledande ord för en apparat som bara har två knappar men som sällan reagerar på någon av dem) dvd-spelare som fick stå för underhållningen. Att vi har den här tv:n låter kanske som att kasta pärlor för svin. Men vi är nu lyckliga svin.
Och tv-mottagare är på gång.