Hörnan

Krönikan: Min hänsynsfulla förkylning

Du jobbar fem dagar i sträck och känner dig frisk som en nötkärna. På fredag kväll kliver du över hemmets tröskel – och fem minuter senare ligger du däckad med 41 graders feber och trippelsidig lunginflammation.
Känns det igen?

Vi är många vars huvudvärkar och flunsor tenderar att boka in sig själva lagom till helger och semesterveckor, men mina virus har tagit det här till absurda nivåer. I fjol hade jag en förkylning som kickstartade på en torsdagskväll, tog paus nästa dag och sen fortsatte på helgen.
Och så, den sista oktober i år, drabbades jag av en förkylning så artig, vänlig och hänsynsfull att jag själv kände mig ouppfostrad i jämförelse. Jag blev nästan osäker på vem som egentligen var det slemproppiga viruset av oss två.

I flera veckor inför min Rumänienresa gick sambon runt och var krasslig.
”Har du något emot om jag smittar dig också?” undrade viruset.
”Ja, faktiskt”, sa jag. ”Jag ska snart utomlands.” 
”Åh, förlåt!” sa smittan och lämnade mig ifred.

Under själva resan blev min kollega så sjuk att han tappade rösten, samtidigt som sambon hemma i Sverige däckades av hög feber.
”Skulle det fortfarande vara olägligt med en liten förkylning?” undrade viruset.
”Kan du vänta tills jag har slutat flänga runt i Rumänien?” bad jag.
”Självklart!” sa smittan och höll sig borta under hela min tid i landet.

Det här tar oss fram till fredag 31 oktober när jag kliver igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen i Iasi. Så snart jag når gaten harklar sig det där viruset försynt.
”Ursäkta, men visst räknas det här som internationell mark?”
”Ja, det kanske …”
”Perfekt, då kör vi!”
I samma sekund börjar mitt ansikte hetta. Jag känner svettpärlor bryta fram och vänder två plötsligt dimmiga ögon mot min reskamrat.
”Är det inte fruktansvärt varmt här?” kraxar jag.
Hans oförstående blick säger allt. Plötsligt är jag förkyld – men det är ingen vanlig förkylning. Under veckan som följer fortsätter den nämligen att ta hänsyn till mina önskemål och behov i alla lägen.

”Jaså, du har en viktig intervju på måndag? Då får vi boka in alla röstproblem på andra dagar! Har du nåt särskilt för dig på söndag? Inte? Så bra, då tappar du rösten då! Och så är den tillbaks på måndag morgon, självklart. Hur ser det ut för dig på tisdag? Radioinspelning? Då bokar vi in hesheten på onsdag och torsdag i stället! Nu blir det tyvärr lite hosta förlagd till tisdag eftermiddag … men vi ser till att hostattackerna håller sig till musikpauserna i ditt radioprogram.”

Och precis så blir det. Förkylningen är lyhörd som en terapeut med elefantöron och anpassar sig perfekt efter mitt schema. Det enda missförståndet sker på fredag, när jag sitter på en humorföreställning med fästmön. Varje gång jag skrattar vaknar förkylningen med ett ryck.
”Hostar du? Jag hjälper till!”
Och så kommer en hostattack som ekar i hela hallen.
”Men alltså, jag skrattade bara åt…”
”En gång till? Det ska bli!”
Och så händer det igen – och igen.
”Du missförstår alltihop” flämtar jag.
”Det var så lite!” svarar förkylningen stolt.

Och då låter jag den hållas – för den menar ju bara väl. Efter en veckas fantastiskt samarbete har min hänsynsfulla förkylning gjort sig förtjänt av en trevlig avskedskväll.
Jag kommer nästan, men bara nästan, att sakna den.

Publicerat