Du är här

2014-11-22 - Hörnan

Krönikan: Dagbok från en gate och ett torskhotell

I den tredje och sista delen i min episka Rumänien-trilogi griper högre makter in; både ödet och polisen.

 
På fredag är det dags att åka hem – men på flygplatsen blir jag erbjuden 4000 spänn för att stanna kvar en enda dag till. Wow, vilken succé jag måste ha gjort i landet!
En kvart tidigare befinner jag mig fortfarande i staden Iasis centrum när vår guide kommer rusande med andan i halsen och stressnivån på Kebnekajse-höjd. 
”Vi måste åka! Nu! No time, no time!” ropar hon och sliter med oss till bilen. Jag fattar ingenting. Vart tog vår lediga timme vägen? Vi hinner nästan fram till flygplatsen innan nån vågar fråga guiden varför det blev så himla bråttom. 
I en sekund stirrar hon på oss som om vi vore idioter (och det är nästan så vi tror henne). Sedan kastar hon ett öga på sin klocka – och pyser ihop som en bulldeg i korsdrag.
”Förlåt!” jämrar hon sig. ”Jag såg en timme fel på tiden!”.

Vad hon inte vet är att jag kommer vara oändligt tacksam för missen om 55 minuter.
Erbjudandet om 400 euro för att stanna i landet beror nämligen, konstigt nog, inte på att jag är så himla trevlig utan på att planet är överbokat. För att inte missa nästa flyg i Wien, hotellet på Arlanda och tre tågresor inom Sverige nästan morgon tackar nej till förslaget.
För dem som dyker upp 55 minuter senare, däremot, handlar det inte om något erbjudande längre utan om kalla handen. En trevlig tysk kliver in i gaten med snopen uppsyn och berättar att hans kompis blev kvar utanför enligt principen ”först till kvarn”.
Med andra ord: Om inte vår guide råkat se fel på klockan skulle jag blivit strandsatt i Rumänien. Snyggt jobbat, ödet!
 
Åtta timmar senare, strax efter midnatt, står jag i kön till en svenskt hotellreception och tror att alla äventyr är över. Jag noterar att rösterna framför mig i kön talar engelska med östeuropeisk accent, men jag är så trött att jag inte ens lyfter blicken. En annan kvinna i kön är desto mer uppmärksam. Så snart mansrösterna har beställt en flaska vin och försvunnit upp på sitt rum tar kvinnan till orda.
”Ring polisen!" säger hon till receptionisten. ”Det där var ju två torskar och en prostituerad!”.
Jag nyktrar tvärt till från min dvala – och i samma veva går det upp för mig att jag håller i en väska för lite. Den andra ligger kvar i en busskur på flygplatsen fem kilometer bort.
Järnspikar! Det är bara att kliva tillbaka ut i nattmörkret och vänta på nästa flygbuss. Där ute står en taxi som, visar det sig, har fått order att vänta på torskarna.
Kvinnan som pekade ut dem är försvunnen och receptionisten har gått upp till deras rum för att fråga karlarna om de möjligen gör något kriminellt.
Plötsligt går det upp för mig vad det här innebär. När som helst kan två arga östeuropeiska torskar komma ut från hotellet på jakt efter den som skvallrat. De kommer få syn på en enda kille; en rödtott som stod bakom dem i kön men som nu av någon anledning är på väg att fly från stället. Allvarligt, vad för slags ironi är det här? Har jag tillbringat en hel vecka bland före detta fängelseinterner i rumänska bergsbyar och lämnat Iasis maffiakvarter oskadd bara för att råka ut för ett östeuropeiskt kok stryk på Arlanda?
 
Tack och lov dyker flygbussen upp innan torskarna gör det. På flygplatsen ligger väskan kvar och jag återvänder med den till torskhotellet. Fortare än kvickt låser jag in mig på rummet och kollar tre gånger att dörren verkligen är låst. Att jag sedan somnar direkt säger det mesta om hur trött jag är.
Klockan 15.27 nästa dag kliver jag in i mitt eget hem, fast besluten att stanna hemma för alltid.
Det dröjer hela 15 dar innan jag reser utomlands igen.
 
Dela med dig av denna artikel på: