Förra veckan drog jag till Rumänien med Hoppets Stjärna för att samla information till biståndsprojektet ”Helhjärtat för romerna”. Det här är historien om det mest irrelevanta som hände på resan.
Söndag: När jag ska ta nattåget från Resecentrum går allt som smort ända tills jag har klivit på tåget. Längre kommer jag inte, för kupéerna är låsta så att vi resenärer får stå och gnida oss mot varann i gången tills konduktören kommer. Då går allt som smort ända tills jag har klivit in i kupén, för det ligger nån annan och sover i min säng. Ska jag väcka och schasa bort honom? Nej, det kan ju faktiskt ha blivit dubbelbokat! Jag känner mig som Lilla Björn i sagan om Guldlock när jag skvallrar för konduktören. Han sköter bortschasandet av den stackars sömnige fripassageraren – och sen är det fritt fram för mig att sova så dåligt som du bara kan göra i en liggvagnskupé med snarkande främlingar.
Måndag: På Arlanda hamnar jag alltför snabbt i en sicksackande kö på väg till säkerhetskontrollen. Herregud, jag har ju två flaskor strängt förbjudet dricksvatten i väskan! Medan lämmeltåget av resenärer föser mig framåt sliter jag upp båda flaskor ur väskan, kastar över den ena till min reskamrat – och sedan halsar vi båda två medan vi småspringer. Strax är flaskorna lika tomma som min blåsa känns full, och jag tar mig igenom kontrollen. Efter ett flygbyte i Wien når vi Iasi, en universitetstad i nordöstra Rumänien med folkmängd som Göteborg och en flygplats ungefär lika stor som Konsums parkering i Trehörningsjö. Redan denna kväll ger vi oss ut för att träffa fyra romska familjer och höra deras historia. Klockan närmar sig midnatt när jag kliver in i det rum vi hyrt på ett pensionat. Rummet har en urkopplad luftvärmepump, och intill den en två meter hög elansluten whiteboard. Skumt. Jag byter ut kontakterna. Först när temperaturen sjunker inser jag att pumpen är trasig och att whiteboarden är rummets element. Coolt!
Eller, rättare sagt, hett.
Tisdag: Efter besök hos en av landets experter på romernas situation är vi på väg till kungen. Jajamen – över områdets utblottade romer härskar en desto mer välbärgad kung. Han styr över en av inte mindre än åtta romska folkgrupper här i östra Rumänien.
”Det här är ett maffiaområde”, upplyser vår tolk när vi närmar oss. ”Här skär folk halsen av varandra hela tiden”.
Med de lugnande orden i bakhuvudet snubblar jag in i ett palats som inte liknar något annat. Det ser ut som om Tingeling har tagit en låda julgranspynt och förvandlat den till ett julgransslott. Kungen tar emot i en sal med gigantiska tomteluvor på stolsryggarna – och hela rummets kortsida upptas av ett gigantiskt barskåp. Jag sväljer hårt. Nu, inser jag, nu är 27 år som nykterist över. Principer i all ära – men om den rumänska halsskärar-maffian bjuder på prima sprit kan det vara hög tid att ompröva sin livsstil. Leva full eller dö nykter? Snopet nog hinner jag inte välja. Här, i romerkungens spritpalats, blir jag bjuden på …
Fanta.
Självaste drottningen häller upp åt mig.
Kungafamiljen är jättetrevlig – och inte en endaste hals blir avskuren på hela dagen.
Det verkar inte bättre än att jag får hålla mig nykter i några år till.
Fortsättning följer.