Du är här

2014-10-25 - Hörnan

Krönikan: Två sätt att se ner på folk

Nej, svaret är inte ”från en monstertruck eller en luftballong”.
I dag ska vi snacka om ovanan att nedvärdera varandra – men framförallt om svårigheten att låta bli.

När jag skriver om mänsklighetens fasoner utgår jag alltid ifrån att du och jag har en del gemensamt.
Att folk är som de är och att jag är som folk är mest. Det är till stor hjälp när jag försöker dra slutsatser om hur folk i allmänhet fungerar.
Att intervjua varenda läsare skulle ju ta för lång tid (och resultatet skulle bli långt som en telefonkatalog och ungefär lika kul att läsa) så jag tar genvägen via mig själv.

Hypotesen är alltid att du och jag i tysthet kånkar runt på ungefär samma ok av osäkerhet, funderingar, förhoppningar, orosmoln, rädslor och inre längtan.
Ofta håller vi den här bördan för oss själva, inlindad i skammens rodnad, så att folk inte ska se hur konstiga vi är innerst inne.
Vi tror oss vara ensamma om vår inre monolog, och därför skäms vi över den.
Vi skäms över den, och därför håller vi tyst om den.
Vi håller tyst om den – och just därför tror vi oss vara ensamma om den.
Därmed är cirkeln sluten, och det är oss den sluter sig kring. Sedan travar vi runt i varsin hamsterboll utan chans till genuin närkontakt.

Att genomskåda det här är befriande på många sätt. Främlingar känns mindre främmande, bekanta framstår som mer sympatiska och din egen konstighet känns inte lika pinsam när du anammar tanken att du delar den med varenda kotte.
Som i ett trollslag ökar känslan av samhörighet med alla medmänniskor och du grips av överväldigande lust att hand i hand med dem sjunga ”we shall overcome.”
Tycker du att det här låter som en ödmjuk inställning till resten av mänskligheten?
Det har jag också inbillat mig – men det finns ett problem.
Så snart du omfamnat tanken att alla andra är som du börjar du ställa samma krav på dem som på dig själv.

Om du inte är förmer än någon annan borde väl vem som helst klara vad du klarar? Om du lyckas jobba heltid och hålla tider och är smal och sockerfri och har slutat röka ska du väl kunna kräva samma sak av andra?
Och om de inte lever upp till kraven, hur ska du då förklara det?
Det enda rimliga svaret måste ju bli att varenda rökare, överviktig och arbetslös har sig själv att skylla. De har uppenbarligen inte ansträngt sig tillräckligt och borde därför skämmas.
Den människosynen känns riktigt otrevlig – så vi vänder på det!
Vi säger att alla dessa människor tvärtom är hjälplösa stackare som vi borde tycka synd om eftersom de uppenbarligen aldrig kommer bli lika kapabla som vi.

Men vänta nu … det där var väl minst lika nedvärderande som sin motsats? 
Högerpolitiker brukar anklagas för att ha det ena synsättet och vänsterpolitiker stämplas med det andra. Även bortom den politiska plaskdammen har vi människor himla svårt att sätta en värdig, respektfull etikett på alla som inte klarar vad vi klarar. Själv har jag slitit mitt hår i valet mellan dessa två sätt att se ner på folk. Till slut följde jag Michael Jacksons tips och startade med att fråga mannen i spegeln:
Vad har jag för ursäkt till mina egna ovanor och tillkortakommanden?
Genast kunde jag ge en nyanserad bild som tog upp förutsättningar, motivation och yttre omständigheter. Sådant som gör en situation förståelig, men som bara jag känner till.

Jag kan inte se alla nyanser i någon annans livsöde – men jag kan pränta in i skallen att nyanserna alltid finns där.
Därför kan jag också försöka ge sjutton i att döma folk innan jag gått ett helt liv i deras mockasiner.

Dela med dig av denna artikel på: