I Åliden, mellan Hemlidens topp och Önskasjöns blanka vatten, ligger en gård vars äldsta hus uppfördes redan år 1882.
Här växte Lasse upp, liksom hans far före honom. Idag är han ensam ägare till släktgården och alla de minnen den bär på.
– Varenda gång jag kommer ut hit, och kliver ur bilen, ställer jag mig bara och lyssnar, berättar han. Då hör man naturen.
Hans brinnande intresse för släktens historia lyser igenom när han visar oss sina farföräldrars bevarade hem. På väggen i köket hänger ett färglagt foto från 20-talet som visar en stor familj, där Lasse pekar ut sin far och en sedan länge förlorad farbror.
– Han stack till Amerika 1926 när han gjort ett fruntimmer på smällen här hemma. Det där med barn innan äktenskapet var ju så skamligt på den tiden. Han kom aldrig tillbaka.
På ett fotografi intill syns farfar Carl i närbild, och likheten med barnbarnet Lars är slående.
– Farfar köpte den här gården 1908. Han var konstnär och hette Carl Larsson, fast
han var inte den rätta, säger Lasse och visar upp ett träfat med en naturskön målning på ovansidan.
Ett flygfoto visar hur gården såg ut 1956, och hur lite som faktiskt har förändrats sedan dess.
– Där är farsgubben och jag och grannbarnen, berättar Lasse och pekar ut några små prickar på marken.
När den bilden togs bodde Lasses farfar ännu kvar i det hus vi står i. Såväl hans föräldrar som farföräldrar stannade kvar på gården livet ut.
– Farsan dog 89 och morsan dog 91, säger han. De skänkte gården till oss fyra barn, och 2000 köpte jag ut de andra.
Sedan han lämna de yrkeslivet 2009, efter ett halvt liv på Husumfabriken, har Lasse spenderat mycket tid i sitt barndomshem.
Tillvaron som pensionär har gett honom tid att förkovra sig i ett växande intresse för närodlad och ekologisk mat.
Här finns potatis och rovor från det egna landet, vinbärssaft från gårdens buskar, nyplockade kantareller från skogen och lokalt inhandlat sidfläsk som rökts på gården med enbarr och alspån – men framförallt finns här säckvis med nytröskat korn.
Dess ax skvallrar om hur gårdsägaren Larsson har lyckats kombinera vurmen för svunna tider med sin förkärlek för det närodlade. Kornet har nämligen skördats, hässjats och tröskats på samma vis som det gjordes på 50- och 60-talet.
– Det här är en grej som jag har funderat många gånger på att göra, berättar han. Jag vill att folk ska få se hur det gick till förr i tiden. Gubbar i min ålder kanske minns, men de som är 20, 30 och 40 år idag vet ingenting om det här.
I våras skred han till verket och köpte utsäde i Hundsjö.
– Jag körde hit massor av koskit och harvade ner i jorden, och så sådde jag. Ur logens dunkel plockade han fram de maskiner som hans far använde för 50 år sedan; maskiner som inte sett dagens ljus sedan dess.
Under sommaren har han slitit hårt för att få igång dem igen.
– Det är ju remdrift på allting, så jag fick fixa en del nya remmar och hitta på lite egna lösningar. Sedan dess har jag bara
väntat på vädret, säger han. Nu, när skö rdetiden äntligen kommit, får vi vara med när de sista kornaxen ska lockas fram.
Kornets första instans är självbindaren; en makalös mackapär som föregick skördetröskan. Kornet sprids ut på en kvadratmeterstor
yta, dras upp genom en mangelliknande anordning och packas ihop på andra sidan.
Med ett litet knyck spottar maskinen ur sig ett färdigt knyte, hopbundet med hampasnöre från en cylinderformad plåtbehållare
på maskinens sida.
– Ser ni vad finurligt! De kunde tänka, gubbarna från förr! säger Lasse glatt och kånkar iväg med knytet.
Nästa instans är hässjan, där kornet ska hänga och torka tills fuktigheten är under tolv procent. Lasse har själv konstruerat hässjan på gammalt vis med sex horisontella troer, och som sig bör hässjar han kornet med räfsa och grep.
– Den här räfsan är från början av 1900-talet, avslöjar han. Känn vad lätt den är! Skaftet är av gran, tvärslån av tall och tänderna är av rönn. Det är så de ska göras.
Kornets tredje instans är tröskmaskinen från 1946; en skapelse som påminner om professor Balthazars uppfinningsmaskin från det kultförklarade
barnprogrammet. Det skumpar, vibrerar och brölar när maskinen slukar korn som om den aldrig har gjort annat. Blasten spottas ut på andra sidan, en lufttrumma blåser bort alla tomma ax och de fyllda axen släpps ner i säckar.
Allt drivs via en rejäl rem kopplad till Lasses gamla traktor; en BM Viktor 230 från sent 50-tal.
– Förr var det fyra som skötte maskinen! hojtar Lasse i ett försök att överrösta brölet. Det var en som skötte maskinen, en som matade in, en som tog undan skräpet och en som bar undan säckarna.
När maskinen till slut tillåts slumra in på nytt står vi där med en handfull tröskat korn, redo att malas.
Vetskapen om allt det slit som har banat väg för denna enda handfull väcker förundran. Aldrig förr har hyllan med mjölpåsar i mataffären känts lika exklusiv som efter besöket i Åliden.
Torbjörn Hägglund