Om jag ser till mig själv så är ju fotboll och ishockey det jag kan mest om i allmänhet och Arsenal FC och Modo Hockey i synnerhet. Jag missar nästan aldrig en hemmamatch i Fjällräven Center och bortamatcherna ser jag såklart framför Tv:n. Mitt Modo-hjärta är starkt, nästan för starkt, så när det väl går dåligt (låt det bli en bra säsong) så blir man ju bedrövad och besviken på samma gång. Går det bra däremot så blir man ju överlycklig och kvällen är räddad, morgondagen också för den delen. Allt känns lättare på något sätt. Men skulle någon fråga mig om jag visste hur många poäng Modo gjorde säsongen 97/98, eller vilka som var backpar i andrafemman säsongen 05/06, så har jag ingen aning.
Jag såg nästan alla matcher i sommarens fotbolls-VM i Brasilien, jag följer Arsenals öden i Premier League och jag hejar på Sverige i stora mästerskap. Jag tyckte det var mäktigt när publiken och spelarna sjöng upp under den brasilianska nationalsången. Jag kommer alltid att komma ihåg när Arsenal-legenden Tony Adams, från sin mittbacksposition, springer över hela planen, får bollen och dundrar in det sista målet i säsongens sista match, i maj 1998. Och vem kan glömma Charlotte Kallas magiska upphämtning i spåret under vinter-OS? Snacka om gåshud! Men fråga mig inte hur många mål det gjordes totalt i fotbolls-VM, vem som tränade Arsenal innan Arsène Wenger tog över rodret eller vilken klubb Kalla nu tillhör. Jag är nog mer för känslan än för statistik och fakta. Ja, det räknas nog in som en sportnörd också. Men då tror jag det finns många sportnördar där ute.
Jag ser som sagt mycket sport på Tv, men hade jag varit frisk så kanske jag hade varit en aktiv sportnörd som utövat flera idrotter istället, vem vet? Men ibland tycker även jag att det kan bli för mycket av det goda. Har man sett sport hela dagen så kan det vara skönt att skippa en match och se en film istället. Faktiskt!
Så vad är en sportnörd nu då, egentligen? Fundera på den ni, för nu börjar det en match på Tv:n.