Under helgen fick vi äntligen det sista, och största, golvet lagt och kan svassa omkring i hela huset utan att tårna nuddar betong. Till vår hjälp hade vi lyckats locka in Martins pappa och syster, det vill säga min svärfar och svägerska, då vi till de långa sektionerna av golvet behövde assistans för att få bitarna på plats. Trots det pyssliga jobbet runt kamin och trapp gick det förhållandevis fort att får ut såväl underlagsplast som golv och bit för bit klickade golvet på plats. Så fort det fanns en tillräcklig yta att rulla runt som en knubbsäl på kunde jag inte motstå frestelsen och ålade mig ytterst osexigt fram och tillbaka över brädorna. Högt sa jag att det var för att inte slita så mycket på knäna, men egentligen var det mest för att njuta ordentligt av golvet.
Vid sextiden på kvällen fick vi de sista bitarna på den stora delen av golvet på plats och släktingarna, som härdat ut ett bra tag, tilläts äntligen lämna bygget. Kvar stod maken och jag i lyckorus och kunde inte nog berömma både vår goda smak och golvläggningsförmåga. Det enda problemet med det här golvet är egentligen att all smuts syns på det, speciellt spackeldamm – någonting vi fortfarande har i överflöd. Tack och lov snackade jag en del med Petra som städade på 7an innan hon gick på föräldraledighet. Hon har ganska nyligen byggt hus och har många fina insikter (skräckhistorier) att dela med sig av och en hel del finfina tips om fogfärger och annat smått och gott. Efter att ha dryftat mitt framtida golv med henne rådde hon mig att köpa en Electrolux Ultra one och det är ett konsumenttips jag nu varmt tackar för. Tyst, lätt och mycket effektiv. Perfekt för dessa golv som vi säkerligen kommer att behöva städa ett par gånger i veckan för att det inte ska se sunkigt ut. Och för att jag ska lockas att rulla runt på det många fler gånger.