Onside med Jonas

Det tar vi hand på, eller?

När två människor möts, för första gången, efter en längre tid eller när en överenskommelse är gjord, så sträcker man fram högerarmen i en, som det liknar, vågrätt rörelse och tar tag i den andres, på samma sätt, utsträckta högerarm i ett sammanfogat handslag. Det är ju det mest självklara att göra. Men vad händer när armrörelsen inte besvaras?

Eftersom att min sjukdom gör så att jag inte kan lyfta min arm så kan det uppstå en konstig situation i någon sekund. Så här kan det låta: ”God dag… öh, hur gör man?” Eller så här: ”Hej… (de frågar min assistent) Kan han hälsa?” Men oftast så slutar det förväntade handslaget med en klapp på axeln eller handen. Ibland tänker jag att jag snabbt ska säga ”Tyvärr, jag kan inte hälsa”, men jag hinner oftast inte ens tänka orden innan jag har en hand framför mig. Jag vill inte att folk ska tro att jag är disträ som inte hälsar, för jag känner ibland att jag uppfattas så.

Sen föredrar jag ju att folk vill hälsa, ännu värre är det ju när människor inte vågar hälsa bara för att jag sitter i en elrullstol. Men är jag på krogen så finns det en del som vinglar fram bland vimlet och vrålar: ”Tjenare Jonas! Ge mig en kram, mannen!” och omfamnar mig och rullstolen i en rejäl bamsekram. Men det är en annan femma.                                 

Publicerat