”Blodvärdet är bra, blodsockret är bra, blodtrycket är bra. Allt ligger med marginal inom gränsvärdena. Röker du?”
”Nä.”
”Snusar?”
”Nä.”
”Dricker?”
”Nä.”
”Aldrig?”
”Nä.”
”Tråkmåns…”
(Okej, den där sista repliken kanske bara hördes i mitt huvud).
”Såvitt jag kan se är du frisk och kry”, fortsätter doktorn. ”Men hur ser det ut med motion och träning?”.
Attans! Där kom den ödesdigra frågan. Hur ska jag snygga till sanningen utan att ljuga mig blå? Är det till min fördel att nämna alla löpturer mellan skrivbordet och fikarummet i jakt på kakor?
Jag skruvar generat på mig.
”Ptjaa … man är väl ute och promenerar nån gång ibland.”
”Några gånger i veckan?”
”Några gånger i … bland.”
”Men ägnar du dig åt någon form av pulshöjande aktivitet?"
”Nja, det är väl mest när jag springer för att inte missa bussen.”
Fem minuter senare kliver jag ut från vårdcentralen med en välmenande uppläxning ringande i öronen. Även om jag i dag är frisk som en fisk (har du nånsin sett en förkyld fisk?) så kan min motionsfrekvens i nuet påverka hur jag kommer att må när jag blir gubbe. Det är hög tid att lyfta på arslet – men hur ska jag lyckas lura mig själv att göra det? Av princip vägrar jag släpa med mig kroppen i löpspår eller skidspår, där hela poängen är att ta sig fram till samma plats som jag befann mig på från början – och jag har på tok för dåligt bollsinne för att delta i lagsport utan att lynchas av det egna laget.
Motion är för mig en enda lång transportsträcka …
… så varför inte göra om mina transportsträckor till motion?
Där har vi det! Mellan hemmet och jobbet har jag fem kilometer som redan nu är pulshöjande på grund av min dödsföraktande bilkörning, men som borde bli pulshöjande på ett mer hälsosamt sätt om jag börjar cykla. Enda nackdelen är att man blir så himla svettig i uppförsbackarna – och den sträckan består ju b-a-r-a av uppförsbackar. (Hälften är uppförsbackar på ditvägen och resten på hemvägen). När man intervjuar folk är det ju ingen hit att vara svettig som en baconstrimla i stekpannan, så jag skaffar en cykel med elmotor som kan ta fajten med gravitationen när det behövs. Succé!
Nu har tre månader gått av mitt nya liv, och jag kan skryta med att ha lämnat bilen hemma varje dag. Den här veckan bjöd på årets hittills blötaste turer, men med torrt ombyte i väskan finns inget att gnälla på. Jag kan till och med kliva upp senare nu än när jag tog bilen. Förr var jag tvungen att komma fram kvart i åtta för att hinna få parkeringsplats, nu är det bara att dyka upp tre minuter i åtta och glida förbi de bilar som står och trängs om utrymmet.
Sist men inte minst berättigar cyklandet till sovmorgon, för varje vecka får vi använda en halvtimme av arbetstiden till träning. Cykelturen tar i och för sig bara en kvart, men genom att cykla vilse på väg till jobbet varje onsdag får jag ihop ett halvtimmespass mellan 8 och halv 9.
Fantastiskt! Efter 27 år som soffpotatis har jag hittat det enda som kan motivera mig till motion.
Vissa motionerar för nyttans skull, andra gör det för nöjes skull.
Jag, däremot, motionerar av ren lathet.