Hörnan

Krönikan: Honungsmonstret kommer dö!

Med fasa stirrar jag på min barndomsvän. Ett liv med sockersliskiga frukostpuffar som basföda verkar ha tagit ut sin rätt. Han ler mot mig, så som han alltid har gjort, men hans ögon är sorgsna. Han ser så fruktansvärt trött ut. Trött på jobbet, trött på livet, trött på allt.
Vi träffades inne på snabbköpet, och det ska erkännas att jag bjöd hem honom i hopp om att få återuppleva de gamla goda tider vi delade i min barndom. Spola tillbaka tiden och bli barn på nytt, liksom. Den drömmen sprack som en frystorkad gummibralla på stretchgympa. Nu har jag tvärtom fått en smärtsam påminnelse om tidens gång. Jag kan inte blunda för sanningen:
Honungsmonstret har blivit skitgammal!
 
Min gamle kompis har fått rynkor i pälsen, stora påsar under ögonen och ser ärligt talat lite nerknarkad ut. Dessutom är både kroppen och ögonvitorna gula – ett säkert tecken på skrumplever.
Hur fasen gick det till? Det är ju jag som ska åldras, inte han!
Halva poängen med hittepåfigurer är ju att de inte behöver bry sig ett skvatt om tidens tand.
Liksom Tony Tiger ska honungsmonstret alltid vara i sina bästa år, viril och full av energi (läs: konstant sockerhög).
Allt jag ser nu är en tärd gammal farbror som hatar sitt jobb. Som inget hellre ville än att få lägga av när han fyllt 65, men som alltför sent insåg hur usel pensionen blir om man gått med på att få hela lönen utbetald i kalaspuffar. Nu tvingas han knega på trots att kroppen säger ifrån. Slav under sitt sockerberoende, utan framtid och utan tänder. Det kan bara sluta på ett sätt.
Inom sju år kommer han stå med rullator på kalaspuffspaketen – och om femton år kommer allt som syns på bilden vara en honungspuffad gravsten.
 
Fattar ni vad det här innebär? Inte bara för försäljningen av kalaspuffar, utan för alla hittepåfigurer där ute. De som fram tills detta prejudicerande fall har utgjort något så sällsynt som ett oföränderligt inslag i en ständigt föränderlig värld. Vad händer när overklighetens figurer tvingas hålla sig till verklighetens spelregler?
Jag ser mardrömsscenariot framför mig.

Alfons Åberg växer upp och blir revisor, den vilda bebin får som tonåring Ritalin för sin ADHD och när Totte går till doktorn är det för att göra en prostataundersökning.
Pettson får hemtjänst, Nalle Puh får diabetes och ”Nya hyss i Lönneberga” handlar om Emils budgetfiffel som kommunalråd.
Pippi Långstrump tvingas klara sig utan superstyrka och krumelurpiller, får en strulig tonårstid och tar namnet Lisbeth Salander.
Fantomen och hans familj flyttar in till en bostadsrätt i stan och ersätter Hero med en familjekombi.
Kronblom, Malin, Fridolf, Selma, August, Lotta, Hagbard och Helga begär skilsmässa allihop.
Kalle Anka upptäcker att han saknar byxor och vill ersätta sjömansjackan med märkesplagg från det marina modets fanbärare Jean-Paul Gaultier, men inser att hans bak är för stor för varenda bralla och hemfaller åt hetsbantning.
Bamses farmor dör och i desperation försöker Bamse ersätta sin dunderhonung med Red Bull, men fruktas inte längre av skogens skurkar. Han får en identitetskris, och när tonårsrebellande dottern Nalle-Maja dras in i kriminella kretsar pressas Bamse av Krösus Sork att testa anabola steroider.
Imse vimse spindel faller offer för Anticimex, björnen äter upp mors lilla Olle och Hälge blir faktiskt skjuten.

Ingen går säker längre! Hur ska det sluta?
Sånt kan jag ligga vaken och grubbla över om nätterna.
Det är därför jag aldrig har tråkigt.
 
Publicerat