Varför är pratarna inte mer kända?
Varför är de inte mer okända?
Varför så många från Södermalm?
Varför så få från Flen?
Varför, undrar programledaren Kakan Hermansson, är det så himla många svenskfödda?
Och varför, tillägger hon, ska presentationen inramas av allsång och blomsterkrans i håret? Är inte det lite väl nationalistiskt?
Jag suckar tungt.
Där vann de främlingsfientliga krafterna några röster till.
De främsta hoten mot ett öppet och tolerant samhälle ska med rätta bekämpas:
Fördomar, okunskap, rädsla, misstänksamhet, trångsynthet, tunnelseende och den främlingsfientlighet som allt detta mynnar ut i. Ofta sägs det självklara av såna som jag; mediafolk med åsikter – men i vår iver att axla rollen som toleransens förkämpar händer det att vi förivrar oss.
Då blir vi själva ett hot mot det toleranta samhälle vi tror oss kämpa för.
De sämsta vi kan göra för de utsatta grupper som behöver vår röst är att mata den paranoia som driver främlingsfientliga krafter.
När vi nämner nationalism och rasism i samma mening som skolavslutning, nationalsång, blågula flaggor och blomsterkransar skapar vi nya rasister där det aldrig har funnit några förr.
Plötsligt pekar vi ut vanligt, hederligt folk som alltid känt stolthet över att deras land utgör en trygg famn för utsatta flyktingar.
Persson och Lundgren, som aldrig gjort något mer extremt än att ha flaggan uppe i farstun till sommarstugan, känner sig plötsligt svartmålade av sitt eget samhälle. Varje gång media missbrukar sin roll, och höjer fördömarfingret i onödan, vaknar ytterligare några svenskar med känslan av att de inte längre är välkomna i sitt eget land.
Är det verkligen så chockerande om de i ren protest lägger sin röst på ett främlingsfientligt parti i nästa val? Alla andra partier representerar ju det samhälle som svikit dem – och stämpeln som främlingsfientlig har de ju redan fått. Då blir steget in i verklig främlingsfientlighet varken långt eller långsökt.
Vi göder främlingsfientligheten i vårt försök att minska den.
Jag önskar mig ett debattklimat kring integration, främlingsfientlighet och rasism där det slösas mindre tid på ämnen som ”lakritsglassen Nogger Black anklagas för rasism!” eller ”han vill förbjuda Tintin-album!” eller ”konditori skrev negerboll!”.
Tyvärr kommer sådana rubriker fortsätta stjäla rampljuset så länge media tjänar pengar på att sprida dem. Klickjournalistik och kvällstidningar livnär sig på det där, för de vet att det är konflikt och provokation som säljer bäst. Kakan Hermanssons kritik mot blomsterkransar är kanske inte så lyckad i sig, men det är ju mediasverige som ryckt lös hennes ord och slungat ut dem till hundratusentals svenska hem.
Tills sist: Hur överrepresenterade var egentligen de där svenskfödda bland sommarpratarna?
Döm själv. Bland dagens svenskar har 13 procent utomeuropeisk bakgrund, och bland sommarpratarna är det 13,7 procent som har det.
Det känns, för att använda ett väldigt svenskt ord, ganska lagom.