Du är här

2014-06-08 - Nyheter/Reportage
Leila Sultan höll ett oerhört starkt tal på Nationaldagen. Foto: Nils Ågren

Starkt tal mot rasism

7ans krönikör Leila Sultan svarade för nationaldagens starkaste och mest känsloladdade tal på Stora Torget. Läs det här.

Leila Sultan inledde med att säga att man måste kalla saker vid dess rätta namn, och det hon pratade om är den rasism som växer sig allt starkare runt om i Europoa, vilket tydligt visade sig i valet till EU-parlamentet.

Leila valde att läsa upp ett sms hon skickat till sin bästa vän, och det svar som vännen skickade. Här kan du läsa vad hon sa:

 

Leilas sms

Jag mår så illa. Hela tiden. Jag kan inte sova om nätterna.

Jag kan aldrig sova om nätterna. Det skulle vara en sån lyx att må dåligt över tusen saker men inte behöva tänka på detta. Det är ett reellt hot för mig. För mina föräldrar. Det är på liv och död. Det är vi som drabbas. Vi kan aldrig aldrig lägga det här åt sidan. Vi tillåts inte att göra det. Jag kan inte leva i det här landet. Jag tillåts inte leva i det här landet, jag tvingas ständigt vara vaksam. Jag känner mig som en vandrande måltavla.

Det är en så hopplös tanke. Att det enda hoppet för mig är att hoppa runt mellan länder i väntan på att nazismen åter ska bli politiskt gångbar där och där och där också. För det blir den alltid.

Jag har inget intresse av att rätta mig. Jag har inget intresse av att utbilda de som inte förstår, inte vill förstå. Men det har blivit min lott. Och jag är så utmattad.

Jag kan dra. Jag kan flytta till andra sidan jorden. Men mina föräldrar måste stanna. De måste stanna här i september när SD blir ännu större.

Den tanken. Håller mig uppe på nätterna.

Jag vill skydda dem. Jag vill att deras liv för en gångs skull ska få vara lugnt. De kom inte hit och lämnade allt de kände till och allt de älskade för en semester. De hade inget val. Det är inget val om man inte har något val. Anledningen till att de tvingades fly, komma hit, är samma människor som nu vill "skicka hem" dem. Samma människor som producerade och sålde vapen som skulle döda mina föräldrar.

Jag är så trött, Elin. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Det känns som om vi aldrig vinner. De bara spottar på oss. Igen och igen. Genom hela historien. Hur många av oss ska de kliva på, spotta på och döda? Hur många gånger om?

Jag vill inte leva för det här. Jag vill leva för att min överlevnad ska ha haft en poäng. Men de rånar mig på allt.

Det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör eller hur mycket jag gör det. De kanaler vi behöver för att nå ut tillräckligt storskaligt - de spelar på rasismens regler. Rasismen och den ekonomiska vinningens världssystem går hand i hand. De jobbar tillsammans. För man tjänar inga pengar på fred och tolerans.

Jag tror att det finns något större. Med livet. Jag har sett glimtar av det. Men jag kommer aldrig längre än så. De kedjar fast mig. Sätter käppar i mina hjul. Fysiskt alltså. Tullar och gränser och rasprofilering. Jag blir aldrig fri. Det är omöjligt. Min fysiska uppenbarelse gör det helt omöjligt.

Jag har försökt glömma, försökt känna tanklös lycka, känt glimtar av eufori. Men varje gång har jag påmints om att jag på grund av min hudfärg inte tillåts förbehållslös lycka. Påminnelserna finns överallt. Varje gång har det slutat i en tystnad som skriker mig i ansiktet.

Och då har jag återvänt till kamp, glöd, att skriva, aktioner, demonstrationer, allt du kan tänka dig. Men jag kommer ingenstans. För de får två mandat ändå. För media kallar de Sverigevänliga istället för rasistiska ändå. För att makthavarna som säger sig vara på vår sida inte räds sina egna liv, sina barns liv. De har råd att strunta i att ta kampen, diskussionen och kalla saker vid dess rätta namn. För de drabbas inte. De kan sova om nätterna ändå. Om jag lynchas och deporteras kan de sova om nätterna ändå. För de drabbas inte.

Till slut tar det slut. Jag kan inte skriva och demonstrera och organisera mig varje sekund av hela mitt liv. Det är som om jag vajar en fana mot en tegelvägg. Och jag kan inte glömma. För jag kan dra, flytta till andra sidan jorden. Men mina föräldrar är kvar. De är kvar här. Och jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag lät dem ta skiten och inte tog den själv också.

Jag är så trött, Elin. Jag är helt utmattad. Men jag kan inte sova på nätterna.

Elins svar:

Jag kan aldrig förstå dina upplevelser, dina föräldrars upplevelser. Jag är helt utan ord för jag känner mig så maktlös. Som alltid när man försöker tala med nazism, fascism, rasism - som med en vägg, för de vet redan vad de tycker. Som om ingenting vi gör kan påverka.

Jag fattar att du vill skydda dina föräldrar. Jag vill skydda dem. Er. Dig. Jag vet inte heller hur mycket någon kan orka. Jag vet bara att det inte finns några alternativ till att ändå orka och att vi är fler.

Jag vet inte när de kommer sluta, om de kommer sluta. Hur vi kan få dem att sluta. Jag vet bara att jag har ansvar. Att fatta mitt privilegium och utnyttja det till max, för de som inte kan. Jag har lyxen att fortfarande tro på kärleken, känna ork att slåss för den. Så jag har en strategi.

Man kanske kan säga att jag har tid att finna kraft för jag brottas inte med nyanserna som du gör. Jag har utrymme, så jag har kraft, så jag kan bära på mina axlar.

Jag vill säga att du ska fokusera på sig själv för allt som händer dig men jag vet att du inte kan. Så jag vet inte vad du kan göra. Jag står lika tomhänt som du men jag står bredvid dig. Jag vill ta alla slag mot dig även om jag aldrig kan för mig träffar de aldrig. Jag drabbas inte. Jag går fri för min hudfärg är makt.

Jag kan välja att stänga av och titta bort. Men jag vill inte göra det. Jag vill kämpa för de som jag ser som mina bröder och systrar. För dig som är som min familj fastän jag aldrig kan förstå fullt ut.

Det är inte konstigt att du inte vill lämna och jag hör att du är trött. Jag ser att du vill sova och jag kan inte ge dig någon tröst. Jag lyssnar, jag kämpar, jag försöker, ibland bra ibland mindre bra. Jag kan försöka förstå att nyanserna finns, även om jag aldrig kan känna dem själv utan bara relaterar till min egen uppgivenhet. Min sorg och rädsla. Så jag har inga råd. Jag kan bara lyssna och aldrig sluta lyssna. Jag står lika tomhänt som du men jag står bredvid dig.

Leilas avslut på talet:

– Och det är just det här som gör att jag orkar vakna och kämpa, leva med hotet och rädslan en dag till. Att vi är så många fler. Och fastän vi står tomhänta, så står vi tillsammans.

Dela med dig av denna artikel på: