Barnen ser ut, och beter sig, som om de vore fullt friska – och det borde de inte göra!
Inför studiebesöket fick vi ju veta att det här var en skola för ”mentally disabled children”; barn med så kraftig mental funktionsnedsättning att de måste tas från sina familjer och växa upp på en skola speciellt anpassad för deras behov.
De behoven skymtar jag inte minsta spår av. Snarare ser jag mer energi i blicken hos de här ungarna än hos vilket svensk högstadieelev som helst.
Jag måste ha missat något – men vad?
När jag får intervjua skolans rektor kan jag inte låta bli att ställa frågan. Hon börjar förklara via tolk, och medan jag lyssnar är det som om tiden saktar in lite. En strid ström av ansikten flimrar förbi i tankarna. Jag ser mina mest färgstarka klasskompisar från uppväxtåren, min mest ambitiösa pluggkompis på universitetet, några av mina mest kreativa arbetskollegor och människor som jag håller kärt i min egen släkt och familj.
Det här är en skola för dem.
Alla skulle de ha placerats här, inom dessa ekande väggar, om de fötts i den här delen av Ryssland. Här går nämligen alla ”dumma” barn. De som har ADHD, ADD, dyslexi eller dyskalkyli – eller som helt enkelt har större talang för annat än teoriplugg. De barn som i Sverige får extra stöd och hjälp för att klara sig i den allmänna skolan skickas i Ryssland till dumhets-internat.
Min ryggmärgsreflex är att rynka på näsan – men jag vet ju också att det finns svenskar som argumenterar för skolor av den här typen. De säger att det är alltför dyrt med personlig elevassistans, att stökiga barn kan försämra resultaten för en hel klass och att dessa barn skulle må bättre av att studera i en miljö anpassad för dem. Nu befinner jag plötsligt mig mitt en sådan miljö.
Frågan är given: Hur långt kan de här barnen nå tack vare allt stöd de får?
Rektorn skakar på huvudet.
– Våra läkare säger att de här barnen har ett tak för hur långt de kan komma i sin utveckling. De kommer aldrig att kunna klara sig själva ute i samhället.
Med andra ord: Det är ingen idé att låta de dumma barnen finna sina starka sidor, utveckla sina talanger eller ens pröva sig fram till ett studie- och arbetssätt som fungerar för dem.
De får från första början veta hur dumma de är, och hur lite de klarar av – och att ingenting kan ändra på det. Vilken boost det måste vara för deras självkänsla!
Det blir direkt plågsamt att se de efterföljande elevframträdandena i skolans aula, där 15-åringar tvingas sjunga trallvänliga förskolesånger och möts av pliktskyldiga applåder när de lyckas med uppgiften att skilja en hammare från en sopkvast.
Jag slås av hur det jag ser på sätt och vis är en spegelvänd version av landets syn på homosexuella.
Medan svenskarna ser sexualiteten som en orubblig del av vem du är anser ryssarna att det är något som du kan drabbas av och botas från.
Medan ryssarna ser inlärningssvårigheter som en orubblig del av vem du är anser svenskarna att det är något som du kan lära dig hantera och i bästa fall vända till en styrka.
Kanske är jag partisk, men vetskapen om alla de ADHD-svenskar som blivit framgångsrika entreprenörer och kreatörer gör det omöjligt för mig att ta till mig det ryska synsättet.
Deras dumhets-internat finns tydligen runtom i det vidsträckta ryska riket.
Måtte de aldrig dyka upp närmare mig än så.