Efter allt färgtjafsande och alla provburkar var jag ganska less och oinspirerad. NCS S4000 N var inte längre en neutral grå ton i min värld, utan ett problem jag inte ville veta av mer. Vore färg det enda vi hade haft problem med och behövt fatta beslut angående så vore det väl ingenting, men faktum är att vi inte gjort någonting annat än fattat beslut och åtgärdat problem i ungefär ett års tid och jag måste erkänna att jag börjar bli lite trött.
När det väl kom till kritan och jag skulle byta den felblandade färgen mot en ny valde jag istället en ljus greige (grå-beige) ton med det hästkapplöpningsklingande namnet Ascott (fast med ett extra t). Maken, som målade upp provet på förmiddagen, slog mig en signal efter att ha målat en testsektion i köket och meddelade att den praktiskt taget såg vit ut, samt gjorde några referenser till populära inredningsstilar vi inte vill ha. Jag föreslog att han skulle ringa när färgen torkat för att få ett relevantare utlåtande, vilket jag också fick ett par timmar senare – ”färgen är mörkare torr och nyansen liknar gipsskivorna”. Eftersom vi båda blivit oändligt förtjusta i just den svagt grå gipsskive-nyansen (jag hoppas ironin lyser igenom) efter att ha spacklat, slipat och stirrat på den i en månad så kände jag – men kanon, den tar vi.
Nu visade det sig att färgen var snäppet mörkare än gipsskivorna och, inte förvånande, med en annan ytstruktur och ett mer enhetligt utseende. En kväll av vånda följde och extra åsikter i form av min vän Malin kallades in. Hon gillade liksom mina föräldrar den felblandade blå nyansen och jag fick återigen förklara att jag verkligen inte vill ha blå väggar. Den ljusa Ascott smädades med tillmälet ”kaffe-latte” och jag kritiserades för att jag övervägde ett så fegt val. Det var ju inte mitt vanliga jag. När jag förklarade att jag var less, trött och inte orkade längre blev hon dock mer välvillig och ändrade epitet till ”dimgrå”. Och dimgrått blir det. Efter ytterligare många timmars funderande på kvällen med en slutkörd hjärna kom Martin och jag till slut överens om det.
Egentligen drömmer jag fortfarande om att ha den svindyra tapeten med bananblad (som jag ratade på grund av priset i ett tidigt skede) klättrande uppför den stora väggen med dubbel takhöjd, men det går ju faktiskt att komplettera med om några år och då kommer den här färgen passa bra till.