Sagornas skurkar brukar i första hand skilja sig från hjältarna genom att vara fula (häxor, orcher, gremlins, grinchen, Jabba the Hutt och varenda elak utomjording). De kan också kännas igen på att de är dumma (jättar, troll, zombier, Bill, Bull och tiotusen hunsade hantlangare) eller åtminstone bär en informativ skurkuniform (Darth Vader och Björnligan).
Bortom fiktionen, däremot, ser det annorlunda ut. Har du tagit en närmare titt på verklighetens skurkar? En oräknelig drös bovar tycks ha ett oroväckande drag gemensamt …
… med oss, alltså.
Vi kan inte blunda för det: Nästan allihop är av vår sort!
De är antingen människor eller vita och inte sällan bådadera.
Vems idé var det med giftutsläpp, oljestränder, hål i ozonlagret, skrotberg till havs och växthuseffekt på utsidan av växthusen? Vilka kom på det här med rasism, apartheid och massutrotning ursprungsbefolkningar? Vem utrotade dronten och uppfann ostburgare på burk?
Vi har, och är, svaret på varje fråga.
Vi tycks till och med ha ett horn i sidan till vanligt vatten. Vi försurar en massa sjöar, torkar ut andra, anföll ett intet ont anande isberg med ett osänkbart skepp 1912 och jobbar nu för fullt med att smälta ner Arktis. Vilken ful fason man än pekar ut verkar vi vara ganska ensamma om den. Vi kan inte beskylla djuren för djurplågeri eller träden för skövling av regnskogen.
Om du nu tänker ”det där var väl ingen nyhet” så är det exakt min poäng. Vi växer upp, lever och dör med samma gnagande, molande vetskap i bakhuvudet:
Det är vi som är skurkarna.
Vår kollektiva skamsenhet lyser igenom i var och varannan saga som berättas från något annat perspektiv än människans.
Jag var knappt pottränad när jag förfasades över vilka det var som tvingade alla djur att fly från Gamla Skogen i barnboken ”De vilda djurens flykt”. Ända sen dess har insikterna kommit slag i slag:
Vem är det den lilla tomten vid skogens slut måste skydda haren från i barnvisan? Vem sköt Bambis mamma – och vem lockade bort Mowgli från allt skoj han kunde ha haft med Baloo? Vad är det havets varelser fruktar i ”Den lilla sjöjungfrun” – och vem gav Wall-E en sån himla röra att städa upp?
Varje ny generation växer upp med den här sortens sagor och lär sig skämmas inför sin egen skurkaktiga art på jorden. Man kan fråga sig hur det påverkar oss att leva med den självbilden – men jag frågar mig också hur vi står ut med att växa ut till sagans skurkar i vuxen ålder?
Kanske blir vuxenlivet bara uthärdligt om vi förtränger de sanningar våra sagor lärt oss.
Kanske kan destruktiviteten i vuxenvärlden spåras till dem som aldrig fick höra samvetssagor som barn.
Jag chansar på det. Därför tänker jag fylla mina barns liv med sagor och hålla tummarna för att deras generation lyckas bättre än min.