Hörnan

Krönikan: Äntligen ett kulturhus!

Halleluja! I går, den 24 april, skrev ortstidningen på sin förstasida om ett efterlängtat beslut.
Rubriken kan göra den hårdaste av machomän rörd till tårar:


Rubriken kan göra den hårdaste av machomän rörd till tårar:

”Örnsköldsviks Teater- och konserthus förverkligas snart
Ritningar och beräkningar klara”

Äntligen! Efter alla dessa år, efter en livstid i idrottens skugga, ska kulturlivet få sitt eget välförtjänta hem i vår stad och bygd! 
Det som varit på gång sedan jag var barn, sedan min mor var barn och ända sedan min mormor tultade runt med babyhull ska nu bli verklighet till slut.

”Det kan inte vara möjligt att de som har makten ska försitta ett tillfälle som detta”, står det att läsa i artikeln. ”Avsaknaden av en modern teater- och konsertlokal blir för var säsong allt kännbarare.”

Mot den bakgrunden känns det extra glädjande att planerna är så långt gångna. Ritningarna ligger där, omfattande beräkningar har gjorts och välrenommerat yrkesfolk har bidragit med sin expertis i varje led. Det står om Stockholmsbyrån Looström & Gelin som hjälpt till med ritningarna, om Asea som bland annat ordnat kostnadsberäkningar för det elektriska och om Kungliga Operans tekniske ingenjör Gunnar Broberg som ritat scenen.

Huset blir 50 meter långt, 24 meter brett och beskrivs i tidningen som ”en utomordentligt ståtlig byggnad”. Vi får en stor salong med parkettplatser och tre läktare, klädloger, utställningslokaler, kafé och en vacker foajé. Dessutom ryms såväl garage som föreningslokaler i suterrängvåningen – men det kanske bästa av allt är prislappen! Hela satsningen kommer bara att kosta 625 000 kronor och finansieringen har redan löst sig för 555 000 av dem. Kan det verkligen stämma?
Jodå, priset i sig stämmer. Det finns bara ett problem:
Artikeln skrevs den 24 april 1937.

Fasen också. Antar att jag borde ha fattat misstankar när det stod att byggnaden skulle hamna mittemot telegrafhuset … eller när det flaggades för ”kvalitetskonfektion” i annonsen intill … eller när jag såg hur välskriven artikeln var.
I dag känns drömmen om ett kulturhus ännu mer avlägsen än när min mamma föddes på 50-talet. Den uppfattning som slagit rot tycks vara att Örnsköldsvik är en så utpräglad hockeystad att det varken finns ett behov eller besöksunderlag för ett renodlat kulturhus – men 1937, när artikeln skrevs, hade hockeysektionen i Alfredshems IK inte ens startat. Sedan länge är vi en sportstad med ett kulturliv i motvind, men skulle vi ha varit det om kommunen lyckats dra in de sista 70 000 kronorna 1937? Om generation efter generation fått växa upp i en miljö där litteratur, konst, teater, dans, film och musik togs på allvar?
Då tror jag att vår stad och kommun kunde ha sett annorlunda ut, haft rum för såväl kultur som sport och varit mer blomstrande än vad den blivit.

I går, den 24 april 2014, högtidlighöll vi på 7an 77-årsjubiléet av den dag när vi n-ä-s-t-a-n fick ett kulturhus här i stan. 
Förhoppningsvis slipper vi vänta i 77 år till innan det verkligen står där.

 
Publicerat