Krönikan: Vem vill du inte vara?

Anorektiskt eller fet? Ortorektisk eller otränad? Pedant eller sunkig? Fåfäng eller äcklig? Latmask eller streber? Snål eller slösaktig? 
Välj!

Vissa egenskaper klingar extra illa i mina öron, och andra klingar extra illa i dina.
De tankemönster som formar oss styrs förstås av hur vi vill vara – men kanske i ännu högre grad av hur vi absolut i-n-t-e vill vara.
Med andra ord är det inte första hand glädjen över att vara fin, utan rädslan för att nånsin bli kallad äcklig, som leder till överdriven renlighet och två duschtillfällen om dagen bland oss som inte ens hinner svettas mellan vattenslöseriet.

Vad är det värsta man skulle kunna kalla dig?
Förmodligen är det inte de värsta egenskaperna, såsom elakhet, som du vid första anblicken ryggar mest inför.
Vissa är så rädda att framstå som mesiga och svaga att de i sitt avståndstagande backar farligt nära zonen för de elaka och känslokalla.
Andra är så skräckslagna för ord som ”tråkig” och ”feg” att de hellre riskerar livet på de mest onödiga vis än att ta emot den sortens hån från sina polare.
Jag undrar om någon av dem ser ironin i det.
Mod framkallat ur rädsla för feghet ser väldigt ynkligt ut i skuggan av äkta vara.

I dag finns det en hel industri av tvärsäkra svar på hur du ska göra för att bli lycklig. Det snackas om självförverkligande, mindfullness, att nå dina drömmar, finna dig själv, älska dig själv, tänka positivt, nå din fulla potential, bli den du vill vara, bli den du är född till, bli nån annan än du är född till, plocka fram ditt inre barn, plocka fram din inre psykiatriker och tretton andra klyschor som jag inte kommer ihåg just nu.

Frågan är om du och jag verkligen har all den här optimismen inom räckhåll i vår vardag?
Min erfarenhet är att våra rädslor ofta tränger sig före våra drömmar eftersom rädslan alltid känns så mycket närmare och mer påtaglig. Det är inte lätt att finslipa sina goda sidor när man har fullt upp med att hålla en drös oönskade sidor på avstånd.

Rädslan styr oss från vaggan till graven. Små flickor, som får lära sig att de bör vara söta och fina i alla lägen, blir kvinnor vars fasa för att bli kallad ”äcklig” kommer prägla deras vardagsrutiner resten av livet. Små pojkar, som snabbt inser att de bör hålla sig långt borta från allt feminint, blir hårda machomän som hellre skulle ta till våld än att kallas ”kärring”.
Jag, som växte upp med ryggmärgsmoralen att det värsta som fanns var lättja och slöseri, bollar idag med fem arbeten och kan bara stå ut med fritiden om jag hanterar den som ett sjätte jobb. Samtidigt kämpar jag med en snålhet vars mest extrema yttringar skulle kunna fylla ut sin egen krönika.
Den kommer nästa vecka.