Trisse Tissetass blev 15 år och jag träffade honom för första gången när han var mindre än en vecka gammal. Vid 12 veckors ålder fick jag ta hem honom och det första han välkomnades av var en stor fluffig katt som satte sig på honom så snart vi lämnat dem ensamma för att bekanta sig. Bara den lilla svarta svansen stack ut. Vi i familjen tror att detta kan ha präglat Trisses beteende för resten av livet till att bli en väldigt blyg och försiktig individ. Eller så var han redan sådan innan incidenten.
Att äta grillad kyckling, ligga under buskar dagarna i ända och öppna dörrar och skåp var några av hans favoritsysslor. I sin ungdom var han en praktfull katt som fångade mängder av näbbmöss och säkert hundratals flugor. Ibland stal han de andra katternas byten och visade stolt upp som sina egna. Trots detta karaktärsdrag var han en fantastiskt snäll katt och han kunde inte tänka sig att vare sig bita eller riva någon, även om han blev trakasserad upprepade gånger.
Han förgyllde min tillvaro under alla mina år som vuxen hittills, men var de senaste åren ganska skruttig och var upprepade gånger hos veterinären för att se vad som var fel och om det fanns någonting att göra – svaret blev på båda frågorna nekande. Med radiosändare på skelettor, som vi kallade honom mot slutet, vågade vi släppa ut honom och ge honom ett så bra liv som möjligt trots skröpligheten, och trots att han gick dåligt verkade han inte ha ont. När några bekymrade grannar som såg honom gå i cirklar (ett beteende som han lade sig till med efter en möjlig stroke) kom förbi och undrade om han hade skabb eller någonting förstod vi att han inte var så vacker som i sin ungdoms dagar längre. Sin magnifika svans hade han dock kvar, även om den ofta släpade i marken.
Härom veckan blev han dock snabbt sämre och jag tog honom till veterinären med den svaga förhoppningen om att de kunde göra honom frisk igen. Istället fick jag åka hem några timmar senare för att begrava en av mina äldsta vänner.
Trots några dagars frånvaro från bygget har det framskridit och om några månader borde det vara klart för inflytt. Det är bara synd att Trisse inte får uppleva utsikten från verandan, de många dörrarna ut och golvvärmen som skulle gjort gott med hans svaga leder. Men han har inte ont och vi har kvar både mängder av minnen av honom att glädjas åt, samt vår andra katt, lilla Vilhelmina, som gör sitt bästa för att fylla våra tankar genom ständiga hyss och upptåg.