Vår nutid definieras utav en globalsamhörighet, vilket detta inlägg sannerligen är ett bevis på.
Jag befinner mig just nu ungefär 80 mil hemifrån och det nalkas vår i östergötlands forna
industristad Norrköping. Det är trevligt eftersom jag just nu gillar våren bäst, erkänner att min
absoluta favoritårstid egentligen är höst men för sakens skull tycker jag nu bäst om våren.
För min egen del är det självklart att längta hem till de ångermanländska bergen och lukten
av hav, något som händer flera gånger i veckan samtidigt som minnet glömmer bort att längta
hem nästan jämt eftersom jag har så roligt och alltid så mycket att göra.
I den här globaliserade och alltid uppkopplade tidsålder har jag upptäckt att det har kommit
att bli viktigt med att samtidsdokumentera. Det vill säga bloggar, instagram, twitter och andra
sociala medier där åsikter och erfarenheter ska dokumenteras för andras skull så väl som för
sin egen. Även om det kanske inte alltid är så roligt att höra om hur jag lyssnar på The Deer Tracks
och försöker klura ut hur jag ska kunna läsa böcker jag vill läsa samtidigt som högen med texter
och böcker som måste läsas blir allt högre. Eller hur jag försöker vänja mig med att dricka tre
koppar te om dagen ungefär. Nu är det inte så att jag siktar på att det ska bli tre koppar om dagen
utan det blir bara så.
Detta är mitt samtidsdokument av min verklighet. Just nu är det under 10 plusgrader men
över 0 grader i Norrköping och jag mår fint.