Det är nästan hopplöst att imponera på folk med sin inre förträfflighet om man har ett yttre som skrämmer bort dem från första början.
Som barn brydde jag mig inte så värst mycket om hur jag såg ut, utan nöjde mig med att konstatera att jag hade ett utseende och tänkte att det åtminstone borde vara bättre än att inte se ut som nåt över huvud taget.
I tonåren var det dags att omvärdera den ståndpunkten och önska sig osynlig i stället.
Först i vuxen ålder har jag fått för mig att börja ägna den där utsidan lite motvillig uppmärksamhet – och då har jag ändå lagt ribban ganska lågt.
Snarare än att försöka bli snygg har jag satsat på att bli o-ful; så pass intetsägande att jag kan intervjua folk utan att fejs, frisyr eller klädsel gör dem illa till mods.
Mirakelkuren blev att skaffa kläder som faktiskt var i min storlek, byta ut de sönderrepade 350-kronorsbrillorna från nätet, göra sig av med den navellånga rockkrullsfrisyren och som kompensation för hårbortfallet släppa fram fler strån på hakan.
Jag hade tre geniala motiv till att skägga ner mig:
a) att dölja så mycket som möjligt av ansiktet
b) att skapa illusionen av att jag har en rejäl haka
c) att de är en av ytterst få manliga grejer som jag har anlag för.
Så nu står jag här, ett skäggo med kläder som nästan passar och brillor som jag kan se ut igenom – men där tar det stopp! Varje försök att gå från o-ful till snygg möts av brutalt knäckande reaktioner. I januari kortklippte jag mig efter att ha låtit håret växa i nästa fyra månader, men på jobbet var det ingen som ens märkte nåt.
Åtminstone inte den månaden.
Häromveckan, däremot, frågade en glad kollega om jag var nyklippt – och när svaret blev nekande utbrast han ”men det syns att du har gjort nåt med håret!”.
Vad jag gjort? Somnat med blött hår och vaknat med en bucklig kalufs som vägrade jämna till sig. Tydligen framstod till och med det som en förbättring. Den enda kändis som folk tycker jag liknar är Karl-Bertil Jonsson … och det där skägget? Inte ens det lyckas jag behålla!
Sent på söndag kväll stapplade jag in i badrummet för att borsta tänderna och upptäckte att min spegelbild hade en massa strån på hakan som spretade åt alla håll samtidigt.
Jag försökte klippa bort dem, men de var överallt – och plötsligt stod jag med kortkort skägg på hakspetsen mitt emellan två kinder där skäggskogen vällde ut som kindfläsket på en getingstucken bulldog. Jag ägnade nästa kvart åt att klippa ner den skogen – vilket plötsligt blottade en pelikanpåse av skägg nånstans under hakan. Efter en halvtimmes förtvivlad kamp återstod bara fjuniga rester av mitt en gång så stolta skägghav – och först då insåg jag varför rakningen gått så dåligt.
Jag hade glömt tända badrumslampan.