Hörnan

Krönikan: Borde fattiga få bo kvar i Sverige?

Invandring har varit ett väldigt hett ämne sedan det senaste riksdagsvalet.
Det går inte en dag utan att snacket smyger sig på mig från något håll; via nyheter och gammheter och studiodebatter och insändarsidor och utlägg i etern och inlägg på Facebook och kommentarer till webbartiklar som nästan alltid handlar om något annat.

Att vi efter fyra års diskussioner inte har kommit överens om ett skvatt är förstås helt enligt förväntningarna. Jag kan stå ut med att vi inte enats om några rätta svar – men vad som verkligen stör mig är att vi fortfarande inte ens hittat rätt frågor. Vi fortsätter stångas i samma snäva debattfålla, och det börjar bli tjatigt:

Nån säger att det ligger i invandrares natur att begå brott. Nån Annan svarar att det är fattiga och socialt utsatta personer, vare sig de är svenskar eller utlandsfödda, som löper större risk att bli kriminella.
Nån säger att invandrare bara lever på bidrag och kostar pengar. Nån Annan svarar att de tvärtom bidrar till stadskassan, om man räknar in detaljer som att en högskoleutbildad svensk kostat miljoner för samhället att utbilda medan en utbildad invandrare är arbetsför efter en SFI-kurs.
Nån säger att arbetslösheten är invandrarnas fel eftersom de snor svenskarnas jobb. Nån Annan svarar att de tvärtom fyller viktiga luckor på arbetsmarknaden eftersom de främst tar jobb som svenskar inte vill veta av eller inte är kvalificerade för.
Nån säger att somalier är analfabeter allihopa och Nån Annan påpekar att 85-95 procents läskunnighet inte är samma sak som noll procent.
Nån upplyser om att invandrare har våldet i blodet och Nån Annan, som inte orkar hålla god min längre, lanserar en teori om att det är bullshit.

En liten fråga bara: Vafasen har allt det där med vår invandringspolitik att göra?
Om vi, rent hypotetiskt, skulle komma överens om att invandraskaran kryllar av våldsamma kriminella analfabeter som snor våra jobb och lever på bidrag, vad gör vi sen? (Förutom att skämmas över att vi inte ens är mer efterfrågade på jobbmarknaden än våldsamma kriminella analfabeter?)
Är det brottsfrekvensen bland andra invandrare från hela världen som ska avgöra om just du får asyl när du flyr från krig?
Tanken verkar vara att om du tillhör en grupp (till exempel gruppen ”alla i hela världen utom svenskar") är du medskyldig till vad andra inom den gruppen gör, och kan få sota för det tillsammans med dem.
För samhällets bästa, liksom. 

Och så kan man förstås tänka – men då borde vi också tänka så här:
Norrlänningar lever mer på bidrag än andra svenskar, så varför har inte norrlänningar mycket högre skatt?
Män står för 94 procent av alla våldsbrott, så hur kan de tillåtas undervisa i våra skolor och finnas i vår poliskår?
Fattiga svenskar begår många fler brott än rika – så varför gör vi inte det som är bäst för samhället och utvisar dem?

Att det vore olagligt hör faktiskt inte hit. Självklart har svenska medborgare rättigheter och förmåner som vi inte är skyldiga att dela med oss av – men det här är inte en text om våra rent juridiska förpliktelser.
Vad som intresserar mig är inte hur vi har rätt att göra, utan vad som är rätt att göra. Det handlar om medmänsklighet; om att finnas till för behövande helt enkelt för att vi har möjlighet till det.
Att straffa en hel grupp för individers handlingar, eller straffa en individ för tendenserna hos en grupp, är lika fel oavsett om den det går ut över är en fattig svensk eller en syrisk flyktingfamilj.

Skillnaden är att lagen hindrar oss i det ena fallet.
I det andra måste hjärtat göra det.
 

Publicerat