Vi måste berätta
Under flera år har eleverna samlat in pengar för att göra en studieresa till Auschwitz och Birkenau. Nu är resan avverkad, fyra dagar i Polen som gav 13 niondeklassare på Sörlidenskolan en upplevelse de aldrig kommer att glömma.
Här är deras egna ord och tankar om vad de fått se och höra om Förintelsen.
Besök i Auschwitz
– En dag fylld med massor av tankar och känslor. Många frågor förblir obesvarade och känslor som fortfarande bearbetas. Det är läskigt vad människor är kapabla till. Att man kan se människor på ett annat sätt än människor är något jag funderat på och att känna sig så maktlös i att inte kunna ändra något som har hänt. Något som har hänt kan hända igen, och det är därför vi inte får glömma. Det är där vi har makten – att uppmärksamma och aldrig glömma det som hänt.
/Mona
– Att ha sett hur människor blev behandlade gör ont. Det går inte att hata människor så mycket som nazisterna gjorde. Man kan inte säga att någon är ett djur och behandla dem som djur.
/Laurent
– Trots att jag visste och förstod vad det var som väntade innanför gallret blev det tungt. Jag försökte förbereda mig, men innan jag ens tog första steget in i lägret insåg jag att det är omöjligt att vara förberedd. Man har ju hört alla siffrorna men att se de 4 miljoner namnen, att inse att så många människor tappade rätten till en åsikt, rätten att leva, rätten att ha ett ansikte – det skrämde mig.
/Kayla
– En känslosam upplevelse som samtidigt gav en klarare uppfattning om hur det gick till och hur illa judarna behandlades. Efter besöket kan man verkligen känna empati för det judiska folket. Jag mår samtidigt illa av hur man egentligen kan behandla människor så som nazisterna behandlade judarna. Det är förfärligt, så pass att jag blir skrämd av hur vissa människor egentligen tänker.
/Rozelin
– Tanken som slog mig var att det kändes som om det inte kunde ha hänt. Det som berörde mig mer än allt annat var högarna med glasögon, hår, skor, resväskor och tandborstar. Jag kan inte förstå att allt fanns kvar.
/Filip
– När man är på plats i Auschwitz är det svårt att greppa storleken av vad som hände här. Man går omkring och tittar på byggnaderna och vet hur många som blev brutalt mördade, men man kan fortfarande inte greppa vad som hände. Man ser flera tusen skor och flera kilometer av hår och får reda på att det bara är en liten del av allt hår som klipptes av lik från judar som dödades i Förintelsen. Det är inte bara svårt att förstå varför Förintelsen ägde rum, det är också svårt att förstå varför vanliga människors dagliga jobb var att utföra massmord. Det kommer vi aldrig att kunna förstå. Men det är viktigt att komma ihåg att det hände, så att vi blir påminda om att det inte får hända igen.
/Ville
– Efter allt vi har fått se och höra så känner jag mig ganska tom. Det är så mycket man måste ta in och vissa saker är så svåra att tänka sig att de faktiskt har hänt. Det var riktigt jobbigt att föreställa sig att allt det här är sant och att det har hänt på exakt samma ställe som vi befann oss på. Känslan när vi gick in i gaskammaren är obeskrivlig. Det var så fruktansvärt att vara där inne och se hålen i taken där de släppte ner giftet, och tänka att tusentals människor blev dödade just precis där vi stod.
/Emma
– När en man kan ta makten och göra så att flera miljoner oskyldiga människor dör så är någonting fel. Det gör mig deprimerad att människor kunde göra det här. Allt på lägret påminde om detta, de höga stängslen, de hemska straffen, högarna av judarnas skor, glasögon och hår…
Men det fick inte mig att känna mig hopplös, tvärtom. Det fick mig att vilja kämpa mer. Eftersom det har hänt kan det hända igen – och det får inte hända! Jag insåg där och då att det är vår uppgift som människor och ungdomar att se till att sådant hat inte får kontrollera oss.
/Edvin
Mer om elevernas resa i morgon, tisdag 24 maj.