Hörnan

Krönikan: Traumatiska barndomsminnen

En vit linje börjar plötsligt slingra sig och tar formen av en stornäst varelse som utstöter gälla, obegripliga ljud.
En tvåbent kossa i kjol bor ihop med en naken grävling som är större än hon.
Tre barn irrar runt i kloakerna hela sommaren, en talande docka har huvudet bakochfram och små varelser under golvet får råd från en sjungande skräphög.

Nej, det är varken en mardröm eller en LSD-tripp. Det är barnunderhållning godkänd av staten. Bland oss som har gått och blivit vuxna hör det till att, oavsett generation, gnälla på dagens barnprogram och slå fast att allt var bättre på vår tid … men överlever vår nostalgi en nykter granskning?

Man kan tro att en uppväxt fri från barnkanaler skulle ha skonat mig från osund barnunderhållning – men frågan är om inte Sveriges television ruvar på det digraste lagret av suspekta produktioner.
De som redan nämnts (Linus på linjen, Doris och Gösta, Kloak, Trasdockorna och Fragglarna) utgör bara toppen på isberget.

Mer än en generation lär känna igen utropet ”Rädda Joppe! Död eller levande!” Allvarligt talat, vad har den där ungen för osund relation till sitt stackars gosedjur? Han slarvar bort det i varje avsnitt, och blir lika hysterisk varje gång – men han säger uttryckligen att han skiter i om det lever eller dör?

Med ännu större fasa minns jag Hagelbäcks matrast, programmet där en vuxen karl häller upp flera liter filmjölk i en balja och börjar kladda med den. Genom att besudla sin måltid med kryddor, ketchup och annat anstötligt skapar han figurer som börjar röra sig. I filmjölksversionen av ”Kejsarens nya kläder” blir kejsaren så ledsen vid insikten om sin nakenhet att han vill bli uppäten – och då äter animatören upp honom. Den scenen ger mig rysningar än idag.
(På pluskontot var det här programmet som fick mig att aldrig mer vilja leka med maten).

Två återkommande teman i SVT var stinkande sommarlovsprogram (två år på en soptipp följdes av ett år i kloakerna) och ensamma vuxna män som talar med sina leksaker (Täppas, Björne och Johan med Pipen).

SVT tog sig också an en svår fråga: Hur får man barn att frivilligt se program där vuxna människor utför diskbänkrealistiska vardagsbestyr, besöker kulturaktiviteter och intervjuar slipsklädda tjänstemän?
SVT:s svar var alltid densamma: Kläm in de vuxna i en läskig dräkt!

Statsministern intervjuades av en ko, musikskolor hemsöktes av Pippi Pelikan och funktionshindrade förortsbor frågades ut av de simhudsförsedda snörpingarna i ”Simpor och grodfötter”.
Dräkterna var läskiga nog i sig, men ännu läskigare var nog alla de barn med stockholmsdialekt som stelt och entonigt och besvarade dräktmonstrens frågor utan att registrera något udda med personen framför dem. Det var så jag lärde mig att Stockholm var fullt av zombiebarn och att det var säkrast att hålla sig därifrån.

Inte ens de mest älskade programmen tar sig igenom nålsögat. En gammal favorit hos många av oss handlar om en muterad björn utan självinsikt som gör inbrott i ett magasin där han går runt och talar för sig själv. Trots att levande människor hälsar på är hans bästa vänner tre döda ting: En tygsnigel, en käpphäst och en hundformad plankbit.
Hur sjutton ska jag för dagens ungar förklara storheten i det programmet?

Svara på det så får du en kram … eller skit i att svara och ge mig bara en kram ändå.
Efter den här traumatiska krönikan kan jag behöva en.

Publicerat