Sonen Tor vinkar ut genom det stora fönstret på övervåningen när 7ans bil svänger in på uppfarten till det gula huset på Båtsmansvägen i Mellansel som familjen Harket-Howden från södra England nyligen flyttat in i. I hallen välkomnar både pappa Paul och den lilla dvärgtaxen Otto, som låter betydligt mer än hans höjd över havet indikerar. En trappa upp, i vardagsrummet, hälsar dottern Eli-Bo på svenska medan mamma Sophie undrar om det ska vara socker i teet.
Familjen har nyligen flyttat in, men har redan påbörjat det tidsödande arbetet att omvandla den brunbeigea 70-talsdekoren till modernare vitt för att bättre passa både tiden och smaken. Förkärleken för Skandinavien och den stilrena design som kommit att betraktas som regionens signum, är dock långt ifrån det enda som dragit dem de nästan 200 milen fågelvägen från hemstaden Southampton på Englands sydkust till Mellansel.
Förälskelsen med Sverige började långt innan någon i familjen satt sin fot här, men det som fick längtan till den norrländska naturen att riktigt brisera var filmen ”Låt den rätte komma in” baserad på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn.
– Det var så mycket vemod och skönhet och jag kände att jag måste se mer, säger Paul. Ni har ett så stort land och ju längre norrut man åker desto färre människor finns det. Här uppe finns det så få människor och så mycket oförstörd natur. Det är fantastiskt.
När dottern föddes fick hon namnet Eli-Bo efter den unga vampyren i favoritfilmen och när sonen kom till världen några år senare fick han heta Tor, som en hommage till Norden.
Tors födsel innebar inte endast ytterligare ett skandinavisk-inspirerat namn i familjen utan även att Sofie slutade sitt jobb som försäkringshandläggare. Barnomsorgen i Storbritannien är nämligen så dyr att det skulle kosta mer att ha båda barnen på dagis än hon drog in till familjen med sin lön. När sedan Paul miste jobbet på grund av de kraftiga neddragningar i kommunal sektor som blev följden av den ekonomiska krisen bestämde sig familjen att nu var det dags. De skulle sälja huset, betala tillbaka lånen och ta de pengar som blev över och investera dem i ett nytt liv, långt från trängsel och stress.
Letandet började på nätet och det första huset de hittade och gillade var en gul villa i Mellansel.
– Vi fastnade på en gång. Jag kollade växelkursen och priset jättemånga gånger och trodde att någonting måste vara fel. Det var ju så billigt, säger Paul och berättar att de kollade på hundratals hus därefter men att det första alltid kändes rätt.
Därför blev också Mellansel ett av målen när familjen i november åkte från söder till norr för att titta på lämpliga framtida hem. Väl på plats tog det inte lång tid att bestämma sig och kontraktet skrevs på. Tillbaka i England sålde de av eller skänkte bort det de inte behövde, tryckte återigen in hela familjen med hund och bagage och körde den långa vägen från England genom Frankrike, Tyskland och Danmark och genom vårt avlånga land för att anlända i Mellansel fyra dagar innan jul.
– Vi kom hem egentligen. Det är så det kändes underligt nog, säger Paul och berättar att det var ett magiskt möte med Mellansel med det första norrsken någon av dem någonsin sett på juldagen och barnens första vita jul.
– De hade aldrig sett riktig vinter tidigare så det var speciellt och Eli fyller år den 22 december så hon fick fira sin femårsdag här, säger Sophie och fortsätter.
– Det känns som ett fantastiskt ställe att låta barnen växa upp. Alla vi stöter ihop med är trevliga och verkar gilla barn. Det är lite konstigt att tänka sig att våra barn kommer att växa upp som svenskar. Eli pratar redan någonting som låter som svenska, men vi vet inte hur många ord som stämmer.
– När vi flyttade ville jag att det skulle bli mer fokus på utomhus – på naturen och att leka. I England handlar det mycket om vad du har för prylar och så vill jag inte att de ska växa upp. Här finns det så mycket annat.
– Jag vet inte om de som är födda här uppskattar det riktigt lika mycket som vi gör, säger Paul. Allemansrätten är ett sådant privilegium och dessutom är det rent här, ni verkar inte skräpa ner. Jag tror att världen har mycket att lära av det. Känslan av att låna naturen och lämna tillbaka den i de skick du själv fick använda den.
Man behöver inte gå långt för att ta del av naturen. Vi kan bara promenera ett par minuter så är vi vid sjön eller i skogen. Vill man köra till havet och till Höga Kusten tar det tjugo minuter. Det är fantastiskt. Och fantastiskt vackert. Dessutom får man fyra fina årstider här, riktiga årstider. Du behöver bara titta ut genom fönstret och varje dag har du ett nytt motiv, säger Paul och nickar mot det stora fönstret i vardagsrummet och utsikten över dalgången.
– I England är en trädgård ofta ett trångt utrymme mellan husen att förvara soptunnan på. Här förväntar man sig ha öppna ytor på alla sidor om huset – det är naturligtvis mycket trevligare. Det här huset känns som ett verkligt residens i jämförelse med hur vi bodde i England. Vi har tillräckligt med rum för allt vi behöver och allt vi någonsin kommer att kunna behöva. Dessutom behöver vi inte jobba hela tiden för att klara av lånen, vi behöver bara jobba för att klara oss.
Där har dock planerna stött på patrull. Att få tag i arbete är inte lätt och Paul och Sofi har både språket och byråkratin emot sig. Hittills har det varit ett moment 22 att få det praktiska att fungera. Utan ett personnummer är det svårt att göra allt från att hämta ut paket till att få plugga svenska. Familjemedlemmarna har hamnat mellan systemen som besökande EU-medborgare kan använda och de som bosätter sig i ett annat EU-land har rätt till. Paul berättar att det är ett konstant samtals- och mejlväxlande med myndigheterna för att försöka reda ut vad som kan och måste göras för att på riktigt komma in i det svenska samhället.
– Viktigast är att hitta jobb, säger Paul och jobbat med allt möjligt som IT-support, sålt luftkonditioneringar, byggt stridsfartyg och mycket annat. Jag kan tänka mig att jobba med det mesta och har redan gjort det. Vi har inget lån, så vi behöver bara lagom mycket för att klara oss. Bor du så här så behöver du inte åka någonstans på semester. Att hitta jobb skulle markera början på vårt nya liv här. Och det skulle göra det möjligt för oss att fortsätta det.